…på det fjärde ska det ske…

Jo, jag är fullt medveten om att klockan är halv 4… Har gått och lagt mig tre gånger redan, men sömnen vägrar infinna sig. Fördelen är ju att klockan inte ringer om tre timmar för att jag skall på jobb…

Fick ett uppdrag i onsdags på KBT:n att göra upp en livslinje. Det innebär att jag skall dokumentera händelser som jag upplever att har påverkat mitt liv från födseln fram till idag (på en linje med markerade årtal). Check…! …eller så var det inte så enkelt. Visst, jag kan peka ut ett tjugotal saker som rimligtvis borde haft konsekvenser för min framtid, men hur vet jag om de sakerna är de som faktiskt format mig? Tänk om det är de där småsakerna som jag inte gitter ta med som är mitt problem?

Pointen med uppdraget tror jag är att hitta gemensamma beteenden i hur jag reagerar i angivna situationer. Sanningen är att jag testar mig fram i hur jag får det mest positiva/accepterade bemötandet på min reaktion i den angivna situationen. Krångligt? Yes! Tänk om allt bara vore ENKELT.

Utöver det har jag i uppdrag att dokumentera 2 generationer bakåt hurdana människor jag haft med mig i min uppväxt. En liten titt bakåt säger att det nog mest bara är twisted, screwed up människor hela vägen. Farfar: uppfostrade 3 söner nästan ensam (farmor dog när hennes yngsta son var typ 2 år) Äldsta sonen, min pappa förmodad drunknad sen 20 år tillbaka, 2 söner till, tragiska fyllon båda två… Morfar: var egentligen inte min riktiga morfar, min mormor lämnade min riktiga morfar när min mamma var riktigt liten, men sen dog mormor i cancer veckan efter att min syster dog och lämnade sin då vuxna dotter i styvfaderns vård. Då var jag 1,5 år gammal. För några år sedan valde min morfar (som inte är min morfar, men mannen jag levt med som morfar) att hänga sig i sin lägenhet på en permis från sjukhuset där han var intagen för terminalvård av obotlig cancer. Jag var med, kanske 10-12 år gammal då min mamma träffade sin riktiga pappa första gången. Mitt minne: han hade nästan tama ekorrar och var inte intresserad av nåt förhållande med en vuxen dotter.

Krångligt? Jo. Men samtidigt blir jag lite irriterad över att mina mönster och beteenden idag skulle ha något med saken att göra. Visst, enkelt att skylla på ”taskig barndom”, men jag har nog en starkare självbild än så om mig själv. Rätt eller fel?

En underbart vacker försommarkväll under förra veckan satt sambon och jag och njöt av tillvaron och varandras sällskap ackompanjerat av en flaska vin. Efter ett tag drog jag upp en teori som jag har funderat på. Eftersom den ännu höll måttet följande dag så vill jag dela den och kanske få lite feedback.

Ett misslyckande är en obearbetad erfarenhet.

Jag bygger min teori bland annat på ett par tidigare förhållanden. När de tog slut kände jag mig misslyckad. Vad är jag för en människa som inte klarar av att hålla ihop ett förhållande? Givetvis är det ju alltid två som skall enas i ett förhållande, men själva känslan av ett misslyckande fanns där. Några år senare försvinner känslan av misslyckande, förmodligen för att jag fått distans till det som hänt och för att jag bearbetat det och gått vidare. Då börjar jag istället referera till de avslutade förhållandena som erfarenheter.

Precis så känner jag nu med mitt försök att sluta röka. När jag var mitt i det och under de första månaderna efter att jag misslyckats kände jag mig riktigt usel som inte hade lyckats, speciellt med tanke på hur taggad jag var och ur jag basunerade ut mitt beslut för alla som kunde tänkas vilja lyssna samt ett gäng andra som absolut inte var intresserade. Nu med en gnutta perspektiv på saken har jag insett att det jag sett som ett misslyckande egentligen är en massa erfarenheter jag skall använda mig av nästa gång jag försöker sluta. En klok människa berättade för mig här i helgen att hen slutat 8 gånger innan det lyckades. Skam den som ger sig.

Tanken med det här inlägget är en slags tröst till den misslyckade situationen jag är i nu med mitt arbete. Just nu är jag bara förvirrad och ledsen över hur allt har blivit som det har blivit. Jag känner mig dessutom väldigt vilsen och osäker på vad jag vill och hur allt någonsin skall kunna bli bra igen. Varför tar det sådan tid? Varför kan jag inte bara vara nöjd och glad och sköta mitt jobb och känna mig tillfreds med det?

Kontentan av samtalet är väl att jag inte kan minnas när jag senast känt mig så här misslyckad och värdelös. Min upplevelse är att min personalchef i förtäckta ordalag rekommenderade mig att söka ett annat arbete för att chansen att jag kan komma tillbaka till arbetsgruppen och fungera där kanske inte är jättehög. Jag har helt enkelt bränt mina broar.

Just nu känns det som om hen har rätt. Varför utsätter jag mig för det här?

Vissa dagar är helt enkelt lite segare, trögare och tröttare än andra. Idag är en sådan dag. Jag försöker att ha projekt och saker som skall uträttas varje dag, men idag vill det sig inte riktigt. Jag tror att en del av det har att göra med att det är vårmässa på jobbet idag. det är årets absolut roligaste och stressigaste arbetsdag. Dagen är ett klimax av månatal av förberedelser med att jaga kanonerbjudanden och hitta precis de grejer kunderna inte hade en aning om att de behöver. I år hann jag bara börja med förberedelserna innan jag blev sjukskriven så jag har liksom missat alltihopa. Lite snopet, men ändå är jag otroligt glad över att jag inte står mitt i det idag.

Tanken gör mig lite nedslagen. Tänk om jag aldrig får tillbaka arbetslusten, tänk om jag fortsätter att vara så här i tidernas evighet? Jag läser om människor fulla med energi som gör saker hela tiden och har tusen bollar i luften medan jag själv kastar upp en boll och har fullt sjå med att få tag i den igen. Tänk om jag till syvende och sist är en i grunden LAT människa som vill ha allt serverat för mig?

Innerst inne vet jag ju att det inte alls är så jag är. Jag gillar mitt jobb. Jag gillar mina arbetsuppgifter. Jag gillar att arbeta hårt och göra rätt för mig. Jag sätter en heder i att utföra mina arbetsuppgifter snabbt och rätt. Just nu fungerar jag bara inte som vanligt. Det är väldigt frustrerande. Jag vill bli som vanligt igen. Snabbt!

Jotack, det rullar på. Förra veckan var riktigt härlig. Sambon var hemma, vädret var på gott humör och vi passade på att få en massa gjort i långsamt tempo. Det flyttades bland annat buskar och städades garage. Tänk vad mycket roligare det är att göra saker tillsammans!

Veckan började i alla fall med ett läkarbesök. Min sjukskrivning förlängdes till sista maj och det kändes bra. Vi skall ha vårt första trepartsmöte nu på torsdag och jag ser fram emot det med försiktig nyfikenhet. Ännu har jag inte kommit så långt att jag är taggad inför att börja jobba men det skall väll komma det med, med tiden.

Det känns jättemärkligt att skriva att jag inte orkar jobba. Det är inte alls likt mig. Jag har alltid haft minst ett jobb och under långa perioder både två och tre stycken samtidigt, men nu klarar jag inte ens av ett enda vanligt heltidsjobb. Konstig känsla.

Min oro över måndagens bakslag visade sig till all lycka vara obefogad. Jag har hållit igång hela veckan och pysslat med det ena och det andra.

Idag råkade jag dock ut för en riktigt obehaglig flashback. Jag pysslade med lite blomplantering då jag hörde en mängd sirener utifrån Hammarlandsvägen. Jag skänkte som vanligt en snabb tanke åt det och hoppades att det inte rörde sig om något allvarligt. Ungefär en halv timme senare kom dock ambulanshelikoptern precis över vårt hus och plötsligt var jag tillbaka i den där vackra majdagen för ganska exakt på dagen (i morgon) 9 år sedan då jag fick samtalet att min bror varit med om en svår trafikolycka med hojen och var på väg till Åbo i helikopter. Han levde, men det var ungefär vad man visste just då.

Han var på väg hem till mig där jag bodde då, i Överby, för att hänga upp tvätten efter att ha lånat min tvättmaskin. I Vargsundakorsningen skulle han göra en omkörning men bilen framför svängde in och hans ena vad klämdes/fastnade i bilens dragkrok.

Under första veckan i Åbo låg han i respirator och fick upprepade blodproppar i lungorna. Läkarna gjorde vad de kunde för att rädda hans ben, men efter ett flertal gigantiska operationer då de försökte återställa blodcirkulationen insåg de att det inte gick och följden blev att hans ena ben amputerades nedanför knäet.

Turerna runt hans benstump och proteser har varit MÅNGA och jag tänker inte gå in på det dessmera, men idag har han en hyfsat fungerande protes och har utöver benet inga fysiska men från olyckan.

Det är alltså historien i kortform. Efter att jag fått samtalet om hans olycka gick jag in i nån slags chock, för det första jag gjorde var att hänga upp hans tvätt som ju låg i maskinen. Det var jätteviktigt. Jag såg helikoptern då den flög över huset och kunde inte göra annat än att hålla tummarna för att han fortfarande levde. Till slut kunde jag samla mig så mycket att jag ringde två av hans närmaste vänner som följde med mig till Åbo med nattbåten. Tiden tills båten gick var oändlig och jag satt och läste tidningarna på nätet och led av deras ”frossande” i olyckan. När vi väl kom till sjukhuset i Åbo gick min bror knappt att känna igen där han låg på intensivvårdsavdelningen med slangar och maskiner runt sig. Till den som inte varit med om en sådan sak kan jag bara önska att ni slipper det. Det tog över två månader innan han slapp hem till Åland.

Tillbaka till dagens händelse. När helikoptern vrålade över huset fick jag plötsligt en ordentlig panikångestattack. Hjärtat höll på att banka ur kroppen på mig, mina ben gick knappt att stå på och tårarna sprutade. Jag tog mig upp på altan och satte mig i en stol och försökte intala mig själv att det inte gällde mig eller någon nära den här gången. När jag samlat mig lite var jag tvungen att skicka ett mess till brorsan och fråga om han är okej. Det var han. Ändå tog det mig en timme innan jag var som vanligt igen.

Efter det har tankarna fortsatt att snurra idag. Det var 9 år sedan. Det slutade bra. Varför reagerade jag så hårt?

Jo, egentligen vet jag ju varför. Till saken hör att det i år (i övermorgon) är 20 år sedan min pappa försvann. Han var ute i Kökars ytterskärgård med sin bror för att skjuta nån fågel och annars bara njuta av våren. Han kom aldrig tillbaka från den turen. Allt jag kan göra är att spekulera, men troligtvis dog han med pissluckan nere. Han föll i sjön från båten de sov i och försvann i havet.

Själv låg jag i Borgå utanför studiebostaden och solade när jag fick samtalet om hans försvinnande. Det var en av de finaste vårdagarna man kan tänka sig, sommarvärmen hettade i ansiktet och jag hade just kläckt ur mig nåt i stil med ”bättre än så här kan det inte bli” när telefonen ringde. Efter det började min helvetesresa från Borgå till Kökar… Jag fick skjuts av skolans rektor till flygfältet men missade planet med några minuter. Det är första (och förhoppningsvis sista) gången jag släppte nerverna helt. Jag gallskrek och slog på dörren till gaten och betedde mig verkligen helt galet. Det hjälpte inte. Det var bara att sätta sig i en kafeteria och vänta på nästa avgång, 4-5 timmar senare.

Nåja, jorden har fortsatt att snurra och här sitter jag ännu, 20 år senare. Lite vingklippt för tillfället, men ändå. Jag kommer nog aldrig att kunna njuta obehindrat av de här fantastiska dagarna i maj när allting blommar upp och man får en känsla av att det faktiskt kommer att bli sommar även detta år. Ni vet dom här dagarna när allt är nästan perfekt och man är full av tillförsikt inför framtiden och det knappast finns några bekymmer i världen eftersom man vänder sitt vinterbleka ansikte upp mot solen och bara njuter av värmen samtidigt som man nästan kan höra knopparna brista. Just dom här dagarna är för mig förknippade med samtal om olycka och död om jag bara lutar mig lite för lång tillbaka och slappnar av.

Idag har jag verkligen varit i en svacka. Jag vet inte vad det beror på, men tycker det är jobbigt eftersom jag den senaste veckan varit så taggad och pysslat på med både det ena och det andra.

Kanske beror det på att sambon for på jobb igen efter en veckas ledighet, kanske kroppen bara behöver få en mellandag. Oavsett så har jag vandrat omkring i morgonrock både inne och ute hela dagen och tittat på tvätthögen, disken på diskbänken, blommorna som behöver vatten, postlådan som behöver tömmas och trädgårdslandet som behöver en genomgång. Sen har jag suckat lite och lagt mig i soffan för att glömma tillvaron med hjälp av tv:n en stund igen. Jag har verkligen inte förmått mig att få någonting gjort.

…då bortser jag från att jag av en slump upptäckte att huset har svängbara fönster vilket innebär att jag tidigare stått på stege och tvättat alldeles i onödan. Plötsligt fann jag mig själv tvättade vardagsrumsfönstret, något jag gjorde helt i onödan, eftersom solen lyste rakt på och fönsterputsen torkade fast och nu syns som ränder…

Utöver det har hela dagen bara bestått av lall och ingenting. Det enda som faktiskt fick mig att klä på mig idag var det faktum att jag bara hade torrfoder åt kattorna så jag var tvungen att åka in till S-market innan klockan blev 21.00 (jag klarade det för övrigt med nästan en timmes marginal) och nu ligger kattmatsburkarna i en plastkasse mitt på köksgolvet.

Hoppas verkligen den här dagen är ett undantag och att energin är tillbaka i morgon!

ps: det har tagit mig 1 1/2 timme att skriva det är inlägget…!

Jo, jag lever. Dagarna knallar på och jag fyller dem bland annat med att umgås med vänner jag misskött under lång tid.

Jag blir lite förvånad över att det faktiskt pågår en massa saker dagtid, folk är lediga av olika orsaker och under förra veckan hade jag aktiviteter alla dagar med allt från hårmodellande till gratismiddag på ÅHR till skönt soffhäng med försummade vänner.

Den här veckan är sambon på ledigt så vi har satsat på att umgås och få undan lite måsten blandat med lyxen att bara få vara.

Mitt mående i största allmänhet är väldigt upp och ner, jag märker att jag har väldigt nära till gråt, oavsett om jag ser på tv eller någon berättar något väldigt glatt eller sorgligt, men jag har också lättare för att skratta och det är skönt.

En sak har jag i alla fall märkt, det finns inte en människa som inte frågar ”Vad är du sjukskriven för?” efter att dom noterat att jag är ledig mitt på dan, mitt i veckan. Jag kan ibland tycka att det är rätt ohyfsat att göra så. För egen del har jag inte svårt att berätta, men det finns säkert människor med samma diagnos som mig, som tycker det är väldigt jobbigt och pinsamt att prata om saken. Det som är rätt intressant är dock att jag får ungefär samma reaktion som jag fått hela mitt liv då jag sagt ”min mamma är alkoholist” dvs att ALLA har en egen, liknande story. Den här världen är full av människor som gått i väggen mer eller mindre hårt!

Jag vet ju inte hur mycket det snackas bakom min rygg, men överlag så har jag inte alls mött det misstroende jag väntade mig. Jag får istället berättelser om bekanta som har legat på wc-golvet och bara gråtit, en annan som blivit helt apatiska och inte kunnat lyfta ett finger, en tredje som varit borta ur arbetslivet i 4 år innan hen hittat tillbaka. Så många livsberättelser.

Dessa beskrivningar får mig i alla fall att tänka att jag gjorde någonting bra och rätt när jag tog modet till mig att ringa och begära hjälp innan jag hamnade helt på botten. Att jag dessutom genast blev tagen på allvar gör att jag har de bästa förutsättningarna för att bli frisk och fungera i arbetslivet inom en snar framtid. Om allting går som det är tänkt bör jag dessutom vara bättre rustad för att undvika samma sak igen och då kan plötsligt hela den här historien vara en riktigt bra sak i mitt liv.

Ett av mina absoluta favoritprogram på tv är ”Uppdrag missbruk”. För dem som inte känner till programmet så kan jag berätta att det handlar om människor med olika beroenden som tror att de är med i en dokumentär om sitt missbruk. Dock följer kameran även deras anhöriga som förbereder en ”intervention” (vad fan heter det på svenska…?) och berättelsen byggs upp från deras barndom och tar upp även bakgrunden till missbruket. Varje program slutar med den här ”interventionen” och i bästa fall tackar personen ja till att åka på avgiftning och behandlingshem. Sist i programmet kommer sedan bara en kort text huruvida personen trillat tillbaka i sitt missbruk eller hållit sig ren.

Jag har många gånger funderat över hur dessa personer gör för att leva med sig själva efter behandlingshemmet. Att komma till insikt om att man i många år har skadat de människor som står en närmast, sina barn, sina föräldrar och i bästa fall en äkta make/maka som valt att stå ut med skiten i alla dessa år, hur man svikit dem gång på gång, stulit, ljugit och manipulerat. Hur förlåter man sig själv? Hur hanterar man skuldkänslorna?

Det här var egentligen en väldigt krokig övergång till det som jag har brottats med den här veckan. Det som tynger mig är insikten att jag själv är en så stor orsak till den dåliga stämningen på jobbet. Det får mig att vilja börja räkna upp ursäkter för att jag sagt det och gjort det eller inte sagt eller gjort det och det. Tänk om jag bara kunde sudda ut de senaste 3 åren och gjort allting annorlunda. Det skulle vara betydligt enklare än att sitta här nu och rannsaka sig själv och dunka huvudet i väggen mentalt.

I slutändan hoppas jag ju ändå på att komma ur det hela lite klokare och framförallt mer medveten om hur jag i framtiden skall kunna undvika samma fälla. Fram tills dess får jag fundera på hur jag skall be om förlåtelse åt alla jag kört över och sårat på vägen till den jag blev och hålla tummarna för att de personerna är mer storsinta än jag är mot mig själv.

”Uppdrag missbruk” sänds i TV 4 fakta på torsdagar kl 22.00. Jepp, det krockar med Revenge, men det är därför man har IPTV med SPIN-funktion…

En sak har jag blivit att fundera över sedan min senaste kbt. Vid ett tillfälle när vi pratade om ”duktig flicka-syndromet” jag har så fick jag frågan om jag hade mycket frånvarotimmar i skolan. Jag sträckte på mig och svarade stolt att det inte var många alls. Hon frågade mig vad jag trodde att det berodde på och jag svarade lite lamt ”att jag var ett friskt barn” och insåg samtidigt att det kanske inte något att vara stolt över utan mer en bekräftelse på hur långt tillbaka mina problem går. Redan Elli 9 år lät bli att lyssna på sin kropp och var duktig och skötte skolan… Suck!

Jag var faktiskt tvungen nu att kontrollera mina betyg från skolan och kan bara konstatera att jag inte lyckades få ihop mera än 3 veckors frånvaro under de år jag fick betyg från 3:an till 9:an. Å andra sidan kanske jag var ett väldigt friskt barn…