Kontentan av samtalet är väl att jag inte kan minnas när jag senast känt mig så här misslyckad och värdelös. Min upplevelse är att min personalchef i förtäckta ordalag rekommenderade mig att söka ett annat arbete för att chansen att jag kan komma tillbaka till arbetsgruppen och fungera där kanske inte är jättehög. Jag har helt enkelt bränt mina broar.
Just nu känns det som om hen har rätt. Varför utsätter jag mig för det här?
Jag blir väldigt glad och tacksam varje gång någon delar sina egna erfarenheter av det jag är mitt i just nu. Även om historierna är olika får jag en bekräftelse på att jag inte ensam om det jag går igenom. Vi är SÅÅÅ många, både kvinnor och män, som har upplevt det här. Jag hittar en stor tröst i det. Tack!
Åh vad jag känner igen mej i gåiniväggensyndromet. Samma sak hände mej, fast då var det kroppen som sa iifrån. Jag spände mej såmmycket att först kunde jag inte bära tallrikar, de föll ur händerna för fingrarna vek sig! Till sist kunde jag knappt gå, för höften låste sig. Men vara hemma från jobbet, nej! O gå till läkare otänkbart. Sliutligen var det min tandläkare som berättade att det inte är normalt att gå o trycka ihop tänderna hela tiden, o jag fick bettskena.
från jobbet! Tyvärr är det jusant att stresståligheten reduceras kraftigt, jag är fortfarande extremt känslig för stress, hjärnan slutar funka och jag blir vansinnigt stingslig.. Funderar över skolan…? Kam den ha nåt att göra med att man ska vara så duktig? Eller är det hemifrån? Kan bara inte fatta vem jag ska bevisa nåt för?
Jag har också alltid varit den där duktiga tpersonen som fixar o donar, jobbar o har 1000 järn i elden. För ju mer man har att göra, ju duktigare är man? Jag minns att då jag blev mammaledig kändes det som att maska från jobbet. Då Anders kom hem på kvällarna var jag bara tvungen att berätta om ALLT jag presterat i hemmet under dagen… Bara njuta var ju lixom otänkbart. Ja, vad vill jag säga med detta? Du är inte ensam om att ”maska”
Jag har avvaktat med att skriva något mera eftersom jag inte har vetat om jag var objektiv eller om jag faktiskt håller på att förlora förståndet… Efter mitt senaste KBT-samtal kan jag dock berätta att jag inte har blivit komplett galen. Vackert så, men givetvis finns det ju alltid två sidor av historien.
Usch vad trist. Var det känslan du fick eller var det så rent objektivt också? Det är ju lätt att bli svartvit när man inte mår bra. Hoppas det löser sig!
Det låter ju inte som det var ett så upplyftande samtal, man bör väl ha rätt till en andra chans…om det är det du vill.
Jag hejar på dig Elli! Det blir nog bra till sist!