Jag har tänkt på den här bloggen väldigt många gånger, men tydligen inte tillräckligt mycket för att ge ett livstecken ifrån mig.
På något vidunderligt sätt är jag fortsättningsvis rökfri. Jag har ingen aning om hur det har gått till och jag vill inte äventyra min ”mojo” men jag vaknar på morgonen och går och lägger mig på kvällen och däremellan har jag inte rökt en endaste efterlängtad cigarett.
Med efterlängtad menar jag verkligen efterlängtad. Jag dagdrömmer ännu nästan varje dag om djupa halsbloss. Undrar när det ska ge med sig? Ofta röker jag i sömnen också och vaknar i panik över om det har hänt på riktigt.
Jag har tagit mig förbi vissa milstolpar; en regnig och blåsig vecka på Gran Canaria hade varit ett ypperligt tillfälle att börja röka igen. Jag satt som en blodhund på kvällarna och drog in doften av rök från de andra gästernas bord, men i slutändan valde jag att vid två tillfällen ta en snus av min sambo istället (snus är verkligen inte min grej).
Utöver det har jag gått upp 8 kg sedan min paus-start. Det är jättejobbigt! Jag känner inte igen, och vill inte se, blobben som möter mig i helkroppsspegeln. Jag är uppriktigt äcklad! Problemet är att man inte får säga så om man har varit liten till växten tidigare. Jag möter ingen som helst förståelse alls.
Jag började promenera vid årsskiftet. Sedan dess går jag raskt en halvtimme per dag. Jag har lämnat bort min dagliga flaska Battery och jag har halverat min helg-cola förbrukning. Det hjälper inte. Barbamamma vägrar att lämna spegelbilden och vågen vägrar gå under 70. Jag är så jävla knäckt!!!
Livet går vidare!