En underbart vacker försommarkväll under förra veckan satt sambon och jag och njöt av tillvaron och varandras sällskap ackompanjerat av en flaska vin. Efter ett tag drog jag upp en teori som jag har funderat på. Eftersom den ännu höll måttet följande dag så vill jag dela den och kanske få lite feedback.
Ett misslyckande är en obearbetad erfarenhet.
Jag bygger min teori bland annat på ett par tidigare förhållanden. När de tog slut kände jag mig misslyckad. Vad är jag för en människa som inte klarar av att hålla ihop ett förhållande? Givetvis är det ju alltid två som skall enas i ett förhållande, men själva känslan av ett misslyckande fanns där. Några år senare försvinner känslan av misslyckande, förmodligen för att jag fått distans till det som hänt och för att jag bearbetat det och gått vidare. Då börjar jag istället referera till de avslutade förhållandena som erfarenheter.
Precis så känner jag nu med mitt försök att sluta röka. När jag var mitt i det och under de första månaderna efter att jag misslyckats kände jag mig riktigt usel som inte hade lyckats, speciellt med tanke på hur taggad jag var och ur jag basunerade ut mitt beslut för alla som kunde tänkas vilja lyssna samt ett gäng andra som absolut inte var intresserade. Nu med en gnutta perspektiv på saken har jag insett att det jag sett som ett misslyckande egentligen är en massa erfarenheter jag skall använda mig av nästa gång jag försöker sluta. En klok människa berättade för mig här i helgen att hen slutat 8 gånger innan det lyckades. Skam den som ger sig.
Tanken med det här inlägget är en slags tröst till den misslyckade situationen jag är i nu med mitt arbete. Just nu är jag bara förvirrad och ledsen över hur allt har blivit som det har blivit. Jag känner mig dessutom väldigt vilsen och osäker på vad jag vill och hur allt någonsin skall kunna bli bra igen. Varför tar det sådan tid? Varför kan jag inte bara vara nöjd och glad och sköta mitt jobb och känna mig tillfreds med det?