…på det fjärde ska det ske…

Har trillat dit på en förkylning med allt klassiskt som rinnsnuva, huvudvärk, feber och hosta. Nog är det väl ändå för jäkla underligt att det känns som om det plötsligt är helt okej att få göra saker då. Som exempel var jag till stan och fick manikyr igår och bara för att jag satt där och snörvlade så berättigade det mig på något sätt för att jag inte var på jobb.

Jag vet faktiskt inte hur jag skall få mig själv att förstå att jag faktiskt inte maskar från mitt arbete bara för att jag GÖR saker under vad som borde vara arbetstid. Det finns en orsak till att jag är sjukskriven, nämligen att jag för tillfället inte är kapabel till att sköta mitt jobb. Mitt jobbande har gjort mig sjuk.

Det är okej för mig att åka in till stan. Det är okej för mig att träffa vänner dagtid. Det är okej att jag bryr mig om mig själv och skämmer bort mig med en manikyr. Jag är rekommenderad att göra det för att bli frisk snabbare. Jag BÖR göra saker jag tycker om, oavsett tid på dygnet. Hur skall jag få in det i skallen?

Det finns få saker som kan få mig att släppa allt och bli ett medgörligt får, men här är i alla fall två av dem:

1) Du som är så duktig kan väl….

2) Du som har ordning med dig kan väl…

oavsett vad som följer efter början på dom två meningarna så blir jag alldeles bubblig och stolt över att den frågande personen har noterat att jag är duktig och har ordning med mig. Även om meningen fortsätter med ”…kan väl binda ett snöre runt midjan och haka det på dragkroken så kör vi en sväng” eller ”…sortera dom här 2000 kvittona i nummerordning” så blir jag väldigt glad över att bli tillfrågad och ställer givetvis upp. Jag tror inte att den frågande är medveten om vad hen sätter igång, men för mig blir det ännu en chans att få visa vad jag går för.

Det faktum att jag är medveten om att det är så här hjälper inte ett dugg, det får mig snarare att må sämre eftersom jag ju blir osäker på om personen frågar för att hen verkligen tycker att jag är duktig eller om det bara är för att själv slippa skitjobbet.

I realiteten är det vanligtvis inte heller något problem att utföra det begärda, jag HAR ordning med mig och slarvfel är bannlysta i min värld så resultatet blir vanligtvis i det närmaste perfekt, men att varje gång prestera på topp är onekligen ansträngande.

Exemplen ovan är givetvis tagna helt ur luften, i de flesta fall gäller det småsaker som verkligen inte är ett problem eller tar tid att genomföra, men i slutändan är det saker som inte hör till mina arbetsuppgifter.

Är ju tillbaka som storrökare sen drygt 1 1/2 vecka tillbaka. Nu börjar det visa sig att det inte alls är lika roligt att röka mera. Gott? Ja! Destruktivt? Ja!

Har fått en riktigt elak hosta som börjar med ett kliande i lungorna och utvecklar sig till att kännas som ett rivjärn i halsen. Jag går konstant runt och harklar mig och i natt kändes det som om det satt en gigantisk klump mitt i halsen som inte gick att varken svälja eller hosta upp.

Detta har nu fått mig att återgå till plåster, denna gång av den svagare modellen, så att jag skall hålla mitt rökande på en för situationen rimlig nivå på 1-3 cigaretter per dag. Jag är alltså inte beredd av lägga av helt för tillfället, även om målet på lång sikt är att komma till det.

Utöver det var jag på min första kbt-session idag. Hade egentligen inga förväntningar eftersom jag inte riktigt visste vad det går ut på, men tyckte det var väldigt intressant. Vi hade egentligen bara en lång diskussion om vad som gör mig frustrerad i mitt arbete och hur jag agerar på det och vad jag har för mönster som följt mig från tidigare jobb. Utöver det märkte jag att bara tanken på att gå tillbaka till jobbet och ta vid där det slutade fortsättningsvis får mig att gråta. Tydligen har inte alla den känslan… Det existerar visst människor som går till sitt arbete om inte med glädje, så i alla fall utan ångest. Där ser man.

Tack och lov blev det inte den diagnosen i alla fall…

Var till företagshälsovården idag för att träffa läkaren som skulle bedöma huruvida jag var förmögen att fortsätta på min inslagna bana eller om det är dags för time out och eftertanke. Vi hade ett, i mitt tycke, väldigt bra samtal där jag fick redogöra för mitt förflutna, den nuvarande arbetssituationen ur min synvinkel samt hur mitt liv ser ut i övrigt idag.

Jag tänker med hänsyn till alla inblandade inte i nuläget gå in desto mera på orsak till att det har blivit som det har blivit, men kan ju i korthet säga så mycket att jag under flera år arbetsmässigt har försökt driva mig själv till perfektion och när jag inte lyckas uppfylla mina egna skyhöga krav så har jag piskat mig själv ännu hårdare.

Resultatet av detta är att jag under det senaste året har känt en större och större uppgivenhet och en allmän känsla av misslyckande som i slutändan har lett till att jag nu är sjukskriven en månad (till att börja med) för ”…reaktion på svår stress”.

Under den här månaden kommer jag att gå på KBT (kognitiv beteendeterapi) och förhoppningsvis lära mig nya och hälsosamma sätt att hantera vardagen och stressituationer. Utöver det skall jag fundera på hur jag vill fortsätta mitt arbetsliv. Skall jag ha som mål att återgå till ett stadigt fast jobb med hyfsad lön, eller är det dags att breda ut vingarna och kasta sig ut i det okända…?

Just nu försöker jag mest kväva känslan av att jag har svikit min arbetsgivare och att jag är en ynklig människa som inte kan reda upp mitt liv på egen hand, samtidigt som jag är så jävla lättad över att företagshälsovården genast tog mig på allvar när jag ringde dit och sa att jag inte orkar mera. Förra gången jag kraschade lät jag det gå så långt att jag hamnade akut till mentalvårdsbyrån (som den hette på den tiden), men den här gången har jag dragit i bromsen själv.

Har nu gått från ”för tillfället rökfri rökare” till ”för tillfället rökande rökfri”. Jag har sedan i fredags rökt några cigaretter per dag och gillar läget. Jag har helt enkelt valt att ta en cigarett istället för en tablett när röksuget har kommit.

Orsakerna är flera, ni har ju märkt min svajande motivation ett tag, men just nu orkar jag bara inte kämpa mot ett röksug när det känns som mitt minsta problem är huruvida jag röker eller inte.

Nej, jag är inte dödssjuk och det har inte hänt något speciellt, det har bara blivit lite för mycket av för många saker och då behövs det som bekant till slut inte mer än en droppe för att den mångomtalade bägaren skall rinna över.

Jag vet inte ännu om det blir en vecka eller en månad för det avgörs först på måndag, men den närmaste tiden skall ägnas åt att vila hjärnan och att ta hand om mig själv genom att röra på mig, äta bra, umgås med människor som gör mig glad och göra saker som jag tycker om. Så jävla enkelt i text! Det klarar ju vem som helst…

Ska försöka lyssna på hen på företagshälsovården: ”Du är sjukskriven från jobbet, inte från livet”.

Endera kommer det att bli ett uppehåll här i bloggen tills jag orkar ta nya tag eller så fortsätter jag att skriva av mig, även om det inte handlar om röka eller inte röka längre. På något sätt har det ju känts väldigt bra att skriva här. Jag vet inte hur många som läser eller hur mycket folk bryr sig, men här kan jag låtsas att jag är anonym samtidigt som jag inte behöver förklara läget för varenda en människa jag möter. Så har jag i alla fall upplevt det med rökningen. Den som lever får se.

So long!

Jag blir så irriterad på mig själv. Just nu känner jag bara hur min motivation seglar iväg längre och längre bort för var dag. Jag peppar mig själv med fördelarna av att vara rökfri och letar tecken på att min kropp mår bättre, men ändå kan jag inte låta bli att önska att det här tjafset skall vara över och att jag får börja röka igen.

Jag vet egentligen inte riktigt var problemet ligger, jag klarar mig utmärkt på jobbet (nej, dagarna har inte blivit kortare och jag får inte mer gjort än före rökstoppet) jag har inga problem att vara rökfri på krogen (funkar bra även att gå ut med rökarna) och allt borde vara så yippee ki-yay, men det är det inte.

Börjar jag rannsaka mig själv så inser jag ju att det har att göra med att jag har så sjukt höga krav på mig själv och att jag fattar att jag har misslyckats. Sen spelar det liksom ingen roll att jag har gjort gigantiska framsteg bara genom att ens försöka sluta, för innerst inne är jag en sämre människa för att jag inte klarar det utan plåster. För att inte tala om varenda cigarett jag rökt den senaste månaden som bara skriker ”loser” åt mig, samtidigt som jag intalar mig själv att det inte är ett misslyckande, bara ett bakslag. Herregud, folk slutar röka varje dag och röker aldrig mer en cigarett igen. Så jävla svårt kan det ju inte vara!

Jag vill också tycka att rökare luktar illa, jag vill också må illa av att ta ett bloss, jag vill också bara låta bli att röka så där bara.

I morgon skall jag läsa igenom hela bloggen med alla era uppmuntrande kommentarer och sen skall jag ta nya tag.Det kanske tar ett tag, men förr eller senare skall jag väl lyckas.

Dagarna går och jag med dem.

Inför fredagens möte med coachen är det väl dags att börja sammanfatta de första 4 rökfria veckorna, åtminstone antar jag att det är det mina kollegor gör…

Själv lallar jag på i tidigare spår. Efter den första helvetesveckans alla kval tänker jag inte neka mig själv tillfredsställelsen att ta en cigarett någon gång. Jag har varit rökfri i 8 dygn som mest och vet nu att jag klarar det. Jag har varit på fest rökfri och vet att jag klarar det. Jag har haft psykbryt på jobbet och mött ett flertal motgångar efter varandra och klarat även det. Fine! Tills vidare.

Jag är inte dummare än att jag förstår att jag vid något tillfälle måste välja att avstå helt från cigaretterna, annars är det inte mycket rökfritt att skryta med, men det faktum att jag under denna månad har rökt mindre än 3 paket jämfört med en vanlig månad då jag röker ungefär 35 paket är smått otroligt. Ta antalen gånger 20 så låter det som om jag kanske kan komma i fråga för ett Nobel-pris i rök-minskning under 2014.

Jag är fortsättningsvis lyrisk över hur bra plåstren funkar. Det här är sista veckan med högsta dosen och jag har redan märkt att jag kan ha ett plåster nästan 2 dygn istället för ett, så jag är knappt ens orolig för hur det skall bli. Jag har dessutom varit utan tabletter de 2 senaste dagarna. Jag får väl anta att det blir lite mer tablett-sugande de första dagarna med lägre plåster-dos, men det tar jag med glädje så länge jag fungerar normalt.

Rökandet då? Jo tack, det går bra. Jag rökte 1-2 cigaretter per dag under påskhelgen, that’s it. Jag har helt klart största problemet med att hålla mig från cigaretterna när jag är ensam och har uträttat någonting. Jag hade aldrig kunnat tro att jag använder cigaretterna som belöning i den grad jag tydligen gjort. Jag har försökt fundera ut en alternativ belöning som skulle smälla lika högt, men har hittills inte hittat någon som är rimlig. Om någon av er känner för att skänka mig 50€ som belöning, istället för att jag tar en cig, så lovar jag dock att överväga det noga.

I går kväll när jag gick och la mig glömde jag för första gången att lägga på ett nytt plåster. Jag tog bort det gamla vid 10-tiden och tog en cigarett och sen hade jag inte en tanke på att jag inte hade något plåster. Detta resulterade i att min nikotinnivå låg på noll när jag vaknade vid halv 10.

Det jobbiga med plåstren är att de får full effekt först efter ungefär 8 timmar, så den här förmiddagen har varit rastlös, minst sagt. Jag har i alla fall fått igång en tvättmaskin och tagit ner julbelysningen så det har ju fört något gott med sig, men nu vill ju mitt belöningscentra ha något för jobbet. Kan berätta att en Nicorette icemint inte räckte som lön… 2 mackor med leverpastej och en mugg te räckte inte heller som lön… Det gjorde inte 2 stora glas cola heller… inte heller 2 riskakor med pizzasmak var tillräckligt…

Notera nu att jag varit vaken i bara 2 timmar ännu, så det här kommer att bli en lååååååångfredag med betoning på lång.

Det har inte blivit mycket skrivande nu, utom inlägget som kraschade häromdagen och det gav mig verkligen inte mer inspiration.

Det enda som pekar rakt uppåt i mitt liv just nu är vikten. I måndags vägde jag 66,6 kg (HELL YEAH!) och arbetsbyxorna i storlek 36 som i oktober byttes till storlek 38 har nu blivit storlek 40. Borde tagit 42 med en gång eftersom jag har röda märken längs hela magen och sidorna av byxlinningen som skär in. I stunder av humor kan jag tänka på mig själv som en av dom där änglarna som alltid fanns på glansbilderna då jag var liten…

(och nu har jag ägnat 20 minuter åt att försöka länka till en bild av en mullig ängel… Det gick käpprätt åt hel**** och mina nerver är på utsidan)

…och hur häftigt är det inte att dra på sig en urringad topp nuförtiden, för jag kan knappt låta bli att stirra på dom där gigantiska melonerna som plötsligt finns en bit under min haka…

(kommer INTE att lägga upp bild på dem)

…men nu består ju inte livet bara av rosiga keruber och urringade toppar, så garderoben har reducerats till slitna mjukisbrallor och någon dassig reklam-tisha, utöver arbetskläderna som genom tiderna nästan genomgående varit ”minsta storleken av herrmodellen”.

Nu vill jag absolut inte läsa ett endaste litet knyst-ord av er om motion och sunda matvanor. Så länge det finns ett mittstreck före siffrorna på termometern så sitter jag under en filt med mina morotsstavar och riskakor varvat med cocosbollar och cola och tycker synd om mig själv. Slutdiskuterat.

Om någon undrar hur det går med själva rökstoppet, som ju är anledningen till denna svada från början, så kan jag meddela att det går hyfsat bra. Jag rökte 2 cigaretter under helgen och jag lät bli att röka mer än 60 stycken så jag är riktigt nöjd. Att hålla sig från cig på jobbet är fortsättningsvis inget problem, men dagarna är ännu vansinnigt långa.

Överlag kan jag inte förstå att jag för bara 28 dagar sedan ungefär vid denna tidpunkt vandrade i bikini längs stranden på Sal och lät Atlantvågorna skölja över mina fötter. Det känns som något jag drömt. Det känns också som om den här sluta-röka grejen har hållit på i minst 4 månader och jag vill bara att den skall gå över. Det mest absurda är att det bara har gått 24 dygn och jag har inhalerat rök vid ett eller flera tillfällen under 7 av dem.

Undrar vem jag försöker lura…?

Jag är ju en jävla ”sluta-röka-parodi”.

Dagarna rullar på. Vansinnigt långsamt går det, men dom rullar.

Egentligen kunde jag ha varit rökfri dag 22 idag, så är det ju alltså inte, MEN det faktum att jag har varit rökfri i 16 dagar denna månad smäller rätt högt i min värld ändå.

Jag har egentligen inga större problem för tillfället, plåstren gör verkligen sitt jobb och en tablett då och då fixar det sista. Visst kan jag övermannas av tillfälliga röksug, men det hör till antar jag…

Däremot kan jag bli så barnsligt trotsig ibland och bara slita av plåstret och gå ta en cig. Har inte riktigt listat ut för mig själv ännu vad detta beteende beror på. Jag tror det är något slags sätt att säga att ”ingen skall komma och säga åt mig att jag ska sluta röka” blandat med en protest över att ”alla andra” bara slutar. Sådär. Oberört. Som jag ser det.

…det här inlägget var från början dubbelt så långt, men så kraschade sidan och nu 2 timmar senare kommer jag inte ihåg vad jag svamlade om, men det var säkert bra… Det här är i alla fall soporna jag lyckades hitta i utkast-mappen…