…på det fjärde ska det ske…

Har sökt ett jobb som jag väldigt, väldigt gärna vill ha. Jag var på intervju i tisdags och fick veta att jag var en av tre som kommer i fråga för tjänsten. Personen som intervjuade skulle resa bort följande dag och tyvärr var kollegan som också skulle ha varit med på intervjun sjuk så hen var lite stressad. De skulle även hållas en intervju följande dag så hen sa att hen hoppades kunna ge ett svar redan under morgondagen.

Mitt problem är nu att jag inte hört ett ord från dem sedan dess. Jag sitter som på nålar och vaktar telefonen som en hök. Är det bra eller dåliga nyheter att de inte har hört av sig? Har dom helt enkelt inte bestämt sig ännu?

Denna väntan är pest och pina, så i morgon drar jag och sambon till Sverige en sväng så att jag får komma bort lite. Shopping av vinterjacka står på agendan. Nu skulle det bara vara trevligt att få veta om jag skall köpa den dyraste eller billigaste jag hittar =).

Nu är snart min tredje dag som arbetslös till ända. Jag har anmält mig som arbetssökande till AMS och sökt några jobb samt lagt ut lite krokar. Utöver det händer det inte så mycket. Jag håller på att storstäda huset för att vi skall få hit en värderingsman i nästa vecka, men han lär ju titta på andra saker än huruvida det är damm i bokhyllan för sin värdering. Nåja, jag tror i alla fall att helhetsintrycket gör en del för värderingen, och om inte annat så är huset rent en stund igen och det är ju trevligt.

Jag har väldigt blandade känslor inför min livssituation för tillfället. Efter den långa sjukskrivning jag haft så känns det befriande att vara friskförklarad och kunna göra vad jag vill utan att någon kan titta snett på mig. Jag har i och för sig försökt att inte bry mig under sjukskrivningen heller, men tanken har ändå hela tiden funnits i bakhuvudet. Nu behöver jag inte fundera över den saken. Skönt! Värre är stressen över framtiden. Jag har ännu ett så pass gott självförtroende att jag satt hos AMS idag och lät bli att lyssna på det handledaren sade, bara för att jag är så övertygad om att jag kommer att ha ett nytt jobb inom en månad, men med kvällen och mörkret kommer de negativa tankarna och då får jag panik över att jag kanske måste gå från hus och hem bara för att jag inte har råd med amorteringarna.

Med den tanken i huvudet bokade och betalade jag en veckas semesterresa till Gran Canaria i januari… Ska det gå åt helvete skall jag i alla fall vara solbrun när det händer… Av ekonomiska skäl blir det inte mitt älskade Kap Verde den här vintern, men vi unnade oss ändå ett lite lyxigare alternativ på ett couples-hotell (barnfritt). Jag längtar redan efter värme trots att hösten, så här långt, har varit långt över mina förväntningar vädermässigt.

Så, dagarna lallar på och jag med dem. Som avslutning kan jag berätta att kvällen har ägnats åt att laga fransk manikyr på mig själv. Hittills har det gått käpprätt åt skogen. En halv flaska nagellackborttagningsmedel senare sitter jag här och svär och konstaterar att jag i alla fall inte skall ge mig in i den branschen. Check!

Det senaste årets kaos och elände är nu över, finito, till ända, slut och förbi. Jag är så otroligt lättad även om det givetvis är blandat med en rädsla och osäkerhet för framtiden. Jag har semester till och med måndag, men sedan är jag arbetslös. ARBETSLÖS!!! Det var jag en gång i mitten av 90-talet och då var det för att jag just slutat plugga och bara ville slappa ett tag. Det livet höll mindre än 3 månader och då hade jag inga huslån eller andra åtaganden som krävde ett strukturerat liv med regelbundna inkomster. Nu har jag inte alls samma förutsättningar att lalla på och ta dagen som den kommer.

Mötet var nervöst och jobbigt. Att det skall vara så förbannat svårt att uttrycka sina önskningar, även om jag vet att jag absolut inte har några orimliga sådana och att det är mina rättigheter jag kämpar för. Jag är evigt tacksam för att jag hade min kompis med som fanns bredvid mig och stöttade mig hela vägen. Vilken lycka att ha sådana vänner! Hur som helst slöt vi ett avtal som jag är nöjd med. Jag gick från företaget med huvudet högt och äran i behåll med ett arbetsbetyg som egentligen borde ramas in för att det var så fina ord. Utöver det fick jag en summa pengar, tillräckligt för att jag skall lägga skiten bakom mig, men huslånen är fortsättningsvis obetalda, för att uttrycka det kryptiskt nog.

Jag känner mig nog ännu bitter och besviken över att saker och ting blev som de blev, men jag tänker försöka att inte låta det ta över utan istället försöka fokusera på att det jag gått igenom ska bli en erfarenhet som stärker mig. Nu tänker jag njuta av en JÄVLIGT välförtjänt semester tills på måndag kväll. På tisdag blir det besök på AMS för att anmäla mig som arbetssökande. Jag har tyvärr 3 månaders karens eftersom jag har sagt upp mig, som det så vackert heter, men jag hoppas verkligen att min ofrivilliga ledighet inte skall vara så länge.

Jo, precis så har den senaste veckan känts.

Sedan jag skrev sist har ingenting förändrats, egentligen, förutom att livet gett mig några bitch slaps, bara för att det kan.

Jag har sedan förra mötet försökt ta reda på mina rättigheter och vad som är rimligt att kräva i en situation som min. Jag lyckades efter många om och men till slut (förra onsdagen) få tag på arbetarskyddsförvaltningen per telefon, där jag fick tala med en person som ingav förtroende, lyssnade på mig, lovade att stämma av med en specifik person och sedan återkomma till mig. Det har hen då inte gjort, trots att jag vid upprepade tillfällen lämnat telefonbud och pratat med dennes telefonsvarare. Vid en kontroll idag visade det dessutom att hen inte ens tagit kontakt med personen hen skulle kontakta. Jag är så jävla ledsen och besviken. Om arbetarskyddet, vars uppgift det är att ta tag i situationer som den här, skiter i mig, vem kan jag sedan vända mig till??? Utöver det har jag pratat med några olika vänner och bekanta som är lite insatta i frågor som denna, men förstår ju samtidigt att jag inte kan begära att någon av dem skall komma och sköta min förhandling.

Under veckan som gått har dessutom min arbetsplats legat på som en lämmel med att försöka få dit mig på förhandling. Jag begärde under förra veckan, via mail, att få semester beviljad fr.o.m. idag för att inte plötsligt få det faktum att jag inte dykt upp på jobb, även om de inte vill ha dit mig, vänt emot mig. Jag har dock inte fått någon skriftlig bekräftelse på det, endast muntlig, så jag hoppas verkligen det håller. I efterföljande mail bad jag även om ett förslag från företagets sida på hur de tycker att situationen skall lösas. Jag har ännu inte fått något svar på min förfrågan. Däremot har jag fått ett flertal telefonsamtal med det jag upplever som press på att skynda på ett möte. Personalchefen ringde mig till exempel i söndags halv ett på dan för att få dit mig på måndagen. Jag avböjde vänligen (för att jag i min naiva tro ännu förlitade mig på arbetarskyddsförvaltningen) och bad om ett möte senare under veckan, då jag fått mera information om mitt läge. På måndagen kom nästa samtal, nu visade det sig att VD:n skall iväg på tjänsteresa så vi kanske kunde ta mötet på tisdagen. Jag avböjde återigen (ännu naiv, med en tro på våra myndighetsutövare) och senare i samtalet framkom det att det nog bara var på fredag hen skall vara frånvarande. Till slut gav jag med mig och en mötestid bestämdes till i morgon, onsdag. Även idag har jag försökt få tag på arbetarskyddet helt förgäves, så nu anser jag personens förtroende hos mig förbrukat (för att använda mig av mina kollegors ord till mig) och vad mig anbelangar kan hen fara och flyga.

För att göra ont lite värre så kom det inga pengar från FPA varken igår eller idag så jag ringde i panik till företagshälsovården i morse för att få reda på vad som gått fel. Dom hade givetvis ingen aning, men skulle återkomma under dagen med information. Tyvärr hade deras datasystem kraschat så de slapp inte in i några journaler, men jag kunde redogöra för mina tre senaste besök, så de hade något att söka på. Vid det här laget darrade min underläpp betänkligt. Mina amorteringar och övriga räkningar borde varit betalda den 30/9 och summan på mitt konto uppgick till totalt 5,30€. Vid halv 4 idag hade ännu ingen från företagshälsovården hört av sig, så sambon och jag beslöt oss för att söka ansvariga på plats, eftersom vi ändå var i området. Således sätter vi oss där och väntar. Det enda positiva som kom ut av det var att jag fick träffa både min läkare och min psykolog helt i förbifarten. Läkaren ska skriva ett (nytt?) intyg till FPA och även höra av sig till dem i förhoppning om att ärendet påskyndas. Psykologen lovade att höra av sig i nästa vecka för att följa upp mitt mående, som av förklarliga skäl inte är på topp för tillfället. Receptionen skulle ännu återkomma om de fick ny information om mitt ärende. Vackert så, men mycket snack betalar inte mina amorteringar, vad jag vet…

Beträffande morgondagens möte så har jag stolpat upp några punkter jag anser viktiga. Jag skall fokusera på att lyssna och komma ihåg att andas och minnas att jag i sista änden är den som har alla rättigheter på min sida. En god vän har lovat komma med som stöd och jag är evigt tacksam för det! I slutändan kan det inte gå längre än åt helvete ändå.

Efter ännu ett möte med min arbetsplats står det nu helt klart att jag inte på något sätt är välkommen tillbaka. Jag har förbrukat mitt förtroendekapital hos mina kollegor och därmed är saken slutdiskuterad. Mina argument om att jag varit 5 månader sjukskriven, gått i terapi och är psykiskt starkare än jag var tidigare är bortkastade. Min förvåning över att jag inte ens får chansen att möta kollegorna i grupp så att dom får spy sin galla över mig, i syfte att rensa luften och ge mig en chans att be alla sårade om ursäkt, bemöttes med att jag borde ha tänkt på det tidigare. Personalchefen har visserligen nämnt ett sådant möte vid tidigare trepartssamtal, men jag har ju naivt trott att jag skulle få bli frisk först och att det skulle ordnas i samband med arbetet, men nu framkom det att jag själv borde ha tagit detta initiativ, privat, och för länge sedan.

Ovanstående information framfördes med en knippe ”omsorg om mitt eget bästa” och ett antal positiva omdömen om hur duktig och noggrann jag är.

Eftersom mina mellannamn redan är Cynism och Ironi är jag ännu inte riktigt beredd att lägga till Bitterfitta, men steget därtill är inte allt för långt just nu. Jag letar efter ljuset i tunneln, men ser bara ljuset från tåget som kommer emot.

Just nu står jag således och stampar. Det sista jag vill är att sätta igång något stort rättsmaskineri för den här sakens skull, men jag känner mig rejält orättvist behandlad och önskar bara att hela saken vore ur världen så jag kan vända blad och börja om som en lite starkare människa utan bitter eftersmak.

Det är någonting med inställningarna på den här bloggen jag inte fattar. I början såg jag direkt när någon kommenterat, precis som jag ville ha det, efter någon månad började jag plötsligt få e-mail där jag skulle bekräfta om någon kommenterat, så vill jag inte ha det. Nu får jag plötsligt varken meddelande eller direktpostning , istället måste jag logga in på bloggen för att se om jag fått kommentarer. Borde kanske byta bloggportal. Någon ni rekommenderar? Vill ju gärna ha tidigare postningar med till nästa… Utöver det har jag tappat v-knappen på tangentbordet, så saknas det ett V här och där får ni ha överseende (fast nu verkar det ju funka ändå…)

Nu är det ju ett tag sedan jag skrev, orsakerna är flera. Främst har jag inte haft något att berätta rent livssituationsmässigt sett, men det har även varit rätt skönt att inte gräva ner sig i sitt eget elände,något jag gärna gör just här i bloggen. Det är ju liksom lite därför den finns…

Jag har i alla fall haft en fantastisk sommar! Vädret har varit så bra det bara går att önska sig, jag har varit ute på sjön, jag har haft långa, lata dagar i solstolen, jag har badat naken i natten, efter bastun, med nästan okända människor, jag har umgåtts med en massa människor jag tycker jättemycket om, jag har ägnat tid åt min trädgård, plockat tomater och skördat ärter, jag har haft härliga rödvinsnätter på altanen med prat till gryningen, jag har läst säkert 30 böcker, jag har upplevt 2 bröllop, men ingen begravning (dock har även sorg efter en kompis allt för tidiga bortgång ingått), jag har verkligen försökt att fånga dagen. Jag fattar ju att jag aldrig kommer att få uppleva en sommar som denna igen. Det jag har varit med om hinns inte med på en vanlig 30-dagars semester. Jag har fått en unik chans, som nog aldrig kommer igen, att få leva för dagen. Jag hoppas och önskar att jag skall ha vett nog att uppskatta allt jag upplevt trots att det har överskuggats av en, i slutändan simpel men ack så viktigt sak, som ett fungerande arbetsliv.

Framtiden vet jag ännu inget om. Våra trepartsmöten avstannade i-och-med semestertider och senare psykologens sjukskrivning. Jag har träffat både läkare och psykolog de senaste veckorna och betraktas av dem båda som arbetsför, rent fysiskt och psykiskt, men eftersom situationen på arbetsplatsen, såvitt vi vet, är oförändrad, så skall jag inte stressas iväg på jobb innan saken är ordentligt utredd.

Jag har haft en försiktig önskan under sommaren om att saker och ting skall lösa sig, bara jag har tillförsikt och is i magen, men något sådant har ännu inte hänt, så jag försöker ta en dag i taget och inte analysera sönder sådant jag har fått höra i förbifarten. Jag har konfrontationer jag borde ta tag i, mest för att dom äter upp mig inifrån, men jag har ännu inte tagit modet till mig. Jag följer jobbsituationen på AMS, men är ännu inte villig att ge upp hoppet om det heltidsjobb jag har. Jag önskar att jag skulle ha klara mål med mitt liv, men jag kan för allt i världen inte komma på vad jag helst av allt vill göra med mitt liv. Jag har stenhårda amorteringar, en sambo och fyra kattor att ta hänsyn till innan jag bara släpper allt och börjar back-packa i Asien (vilket inte kommer att hända).

Vid mitt första KBT-möte visade Monica en teckning av Jonas Willén med ett vägskäl där ena vägen bar mot klippor och stenar och den andra mot gröna ängar. Då kunde jag inte greppa bilden alls eftersom jag var så mitt uppe i mig själv, men nu börjar jag snart känna mig redo att välja.

Jo, jag inser att det kan verka provocerande att skriva så, men det är faktiskt inte hela sanningen.

Både min läkare och psykolog har semester ungefär en månad framåt och det innebär att jag inte har några möten med dem inbokade förrän mitten av augusti. KBT:n innebär ju inte bara att jag sitter där en timme i veckan och pratar och gråter utan även hemläxor varje vecka och givetvis en massa funderande och självrannsakan utöver det. Riktigt tungt ibland, lite lättare andra gånger.

Med tanke på det känns det lite som en lättnad att inte konstant aktivt behöva fundera över mitt mående och hur och varför jag reagerar si eller så i olika situationer. Givetvis är det ju ändå ett getingbo i huvudet mellan varven, men det får jag helt enkelt leva med.

För övrigt har jag mått hyfsat bra den senaste månaden. Dalarna är inte lika djupa och jag försöker lyssna på min kropp och tänka på mig själv i första hand. Tyvärr har jag ännu en del att lära på den fronten… Det får bara ta den tid det tar.

Det jag kan tycka att är lite jobbigt är att gå ut på olika tillställningar. Så fort man träffar någon man inte sett på ett tag så är deras första fråga: ”Semester?” varpå jag svarar: ”Nej, sjukskriven.” I bästa fall är det klart med det, men väldigt många frågar ”Varför?” och jag svarar att jag gått i väggen. Är det riktigt illa vill personen då ha detaljer och symptom på hur jag märkte det och vad som är bakgrunden till det! Det har faktiskt hänt flera gånger i sommar. Jag skäms inte (så mycket) över det som hänt och jag berättar gärna om någon frågar, men samtidigt så inser jag ju att inte alla frågar av ren omtänksamhet och välvilja. Det som är lite hemskt är att jag vill försvara mig och ursäkta mig varje gång någon ger mig en komplimang för att jag är sommarbrun och någorlunda fräsch. Jag menar, jag skulle inte vara på tillställningen om jag hade en dålig dag då jag inte ens lyckas få på mig kläder på hela dagen…

På min arbetsplats är det kutym att man bjuder på något gott till fredagskaffet åt sina arbetskamrater då man fyller år. Det behöver inte vara något speciellt, bullar, glass eller pajer funkar bra. Då man fyller jämna år är tårta eller smörgåstårta att föredra. Personligen äter jag sällan varken bullar eller kakor, men om det är smörgåstårta som bjuds går jag gärna upp och tar en bit.

Man kan ju tycka vad man vill om detta arrangemang, men jag anser att det borde vara frivilligt utan att man skall bli utdömd om man av någon orsak väljer att inte bjuda på något. Alla människor kan inte baka eller har någon som bakar hemma. Då återstår det att köpa bullar, vilket inte på något sätt är gratis då det skall handlas åt 30 personer. Har man tur så är det någon annan som också fyller år samma vecka och då är det okej att dela på kostnaderna för bakverken. Detta är en så inarbetad tradition att ingen ifrågasätter den och således finns det tårta i vårt kafferum så gott som varje fredag.

Jag fyllde 40 år i februari. Jag valde att inte fira födelsedagen på något annat sätt en med en resa till Kap Verde med min sambo. Vi njöt av livet och varandra i 15 dagar och på min födelsedag blev jag uppvaktad med skumpa som hotellet bjöd på, både efter lunchen och till den fin-fina middagen. En riktigt härlig dag helt i min smak. Väl hemkommen och tillbaka på jobb var det dags för den obligatoriska tårtan. Eftersom jag fyllt jämna år så gick jag med väldigt långa tänder upp till kontoret och beställde en smörgåstårta för en våldsam summa, att ofrivilligt bjuda mina kollegor på. Oskrivna regler smäller ibland högre än dokument huggna i sten.

Dagen för tårtans servering kom och jag blev uppkallad till kafferummet för att emotta mina kollegors hyllningar och gåvor. Jag fick ett lågmält ”Ja må hon leva…” och en check på en summa som företaget samlat in av kollegorna, samt ett presentkort från företaget. Hela situationen var för mig väldigt krystad och obekväm då jag trots allt undanbett mig firande, eftersom jag inte tycker födelsedagar är något att orda om.

När jag kom tillbaka till mitt kontor undslapp jag mig ”Ja, nog är det ju för jävligt att jag, som valt att inte fira med mina vänner, skall tvingas bjuda på tårta, som jag inte har råd med, till en grupp människor som jag inte ens gillar” åt en kollega som satt i rummet. Visst, en fullkomligt onödig replik, men det var ju så jag kände. Det har nu visat sig att jag tydligen kläckte ur mig det till helt fel person eftersom hen vid ett senare tillfälle har återberättat repliken till kontorspersonalen (och personalchefen). Hens syfte är oklart, men jag förmodar att det är för att påvisa vilken otrevlig person jag är och hur dålig attityd jag har.

Till historien hör att jag någon vecka senare valde att gå upp till kontoret för att betala min tårta med checken som jag fått av mina kollegor. Summorna var nästa desamma (jag hade fått under 20€ kvar) och jag ville påvisa idiotin i det hela. Det fick jag inte göra. Checken skulle användas till att köpa något fint åt mig själv och tårtorna skulle dras från lönen.

Är det bara jag som inte ser skillnad på dessa pengar???

Orsaken till att jag nu berättar den här historien är att den kom upp under trepartssamtalet igår då läkaren och psykologen bad min personalchef om ett konkret exempel på hur mitt beteende har orsakat att jag förlorat allt mitt förtroendekapital hos mina arbetskamrater.

Vad skall jag försvara mitt beteende med???

Trepartssamtalet i övrigt tänker jag inte säga så mycket om. Jag var färdigt knäckt då jag kom dit på grund av FPA, fredagsmötet på firman och en väns plötsliga bortgång dagen före mötet. Nattsömnen var begränsad till 3 timmar,  jag var ganska nollad och lät personalchefen, psykologen och läkaren diskutera mig som dom ville. Tack och lov satte läkaren och psykologen i alla fall stopp för personalchefens ide’ om att jag måste sätta mig ner med en och en i personalgruppen och be om ursäkt. Jag såg 8 stycken möten med mig på knä ”begging for mercy” för kollegorna framför mig… Alla parter var dock överens om att jag inte är redo att gå tillbaka till mitt arbete och min sjukskrivning blev förlängd till sista augusti.

Efter en orolig natt med begränsat med sömn begav jag mig iväg till min arbetsplats idag på förmiddagen.

Hade inga förväntningar alls denna gång utan kände mig mest som ett får på väg till slaktbänken. Denna känsla visade sig inte vara helt ogrundad. Huvudämnet var att jag inte anses passa in i företagets mall och att mina kollegor i butiken samstämmigt gett uttryck för att de inte trodde det finns någon möjlighet för mig att komma tillbaka. Det hade rentav funnits någon/några (?) som sagt att den/de kommer att sluta om jag återvänder.

OUTCH! Vilken jävla magsugare.

Jag har ju tidigare här i bloggen nämnt att jag har haft problem i gruppen och att jag är medveten om att jag har sårat många, men att det var så här allvarligt hade jag verkligen inte kunnat föreställa mig. Jag kände genast att jag bara ville ställa mig upp och börja förklara mig på tusen olika sätt, men blev istället sittande tyst för att försöka smälta informationen. Mina halvlama kommentarer om att det ju inte är någon i personalgruppen som har sett mitt riktiga jag, eftersom de flesta har börjat jobba de senaste två åren då jag mått dåligt, kändes ganska bortkastade. Dessutom hade jag i samtalets början, på en direkt fråga om hur jag ser på att återvända, svarat att jag ville komma tillbaka och trodde att det visserligen inte skulle vara lätt, men absolut inte omöjligt. Nu skall jag bara leta upp en dumstrut och gå ut på stan med den på huvudet… Ni får skratta och peka om ni ser mig.

Till min förvåning är jag ändå inte så knäckt som jag trodde att jag skulle bli. Visserligen är det jobbigt, fruktansvärt och förnedrande att bli bortvald, men samtidigt så kanske det faktiskt öppnas ett fönster då en dörr stängs. Jag vet inte ännu och i väntan på svar så skall jag försöka njuta av sommaren och solen och möjligheten att få göra vad jag vill av mina dagar. Det är verkligen inte alla förunnat.

Vi satt i alla fall över en timme och pratade, mycket av vad som sades minns jag inte, annat är i sammanhanget mindre viktigt, men kontentan av det hela var i alla fall att vi inte i nuläget skall fatta några beslut om framtiden. Jag är ännu sjukskriven och kommer att vara det fortsättningsvis efter nästa veckas trepartssamtal.

Någonting väldigt positivt kom i alla fall ut av det här mötet. Jag berättade (storgråtande) om FPA och deras hantering varvid personalchefen förvånat tittade på mig och sa: Varför ringde du inte med en gång? Vad jag inte tänkt på är att jag har en hel del övertidstimmar och semesterersättning som ligger outbetalda i företaget så en del av detta betalas in på mitt konto senast på måndag. JAAAA!!! Jag slipper kronofogden och socialen och mina amorteringar blir betalda även denna månad. En gigantisk sten föll från mitt hjärta.

Nu skall jag ta helg med rostbiff, potatissallad och en öl till det. Det är jag fan-i-mig värd!

Jo, det har varit tyst här ett tag, men det beror mest på att det bara rullat på utan dess mera happenings. Jag springer hos läkare och psykolog lite hela tiden och mår rätt bra, men anses ännu oförmögen att sköta mitt arbete.

Nu till dagens ämne som gör mig så trött och ledsen: FPA! Detta helvetesbolag som det aldrig kan komma något gott ur. I går fick jag ett brev från dem där de behöver en komplettering med ”läkarutlåtande B” alternativt en kopia av sjukjournalen. Inga problem, jag ringde min läkare och han skulle skriva ut det, dock hade han ingen möjlighet att göra det idag, men jag skulle komma in med brevet så han fick en kopia så kunde journalsidan skickas med en gång. För säkerhets skull ringde jag nyss FPA för att berätta att den begärda tilläggsuppgiften kunde dröja en dag eller två (sista inlämningsdag är 4/7) men att jag ville försäkra mig om att min utbetalning ändå skulle ske den sista så att amorteringar och övriga räkningar kan dras som tänkt.

Svaret jag fick från FPA var att det absolut inte finns en chans att få pengar till den sista. Deras läkare har en behandlingstid på max 4 veckor och med tanke på semestertider och så så kunde jag förvänta mig maximal behandlingstid.

KATASTROF!!!

Jag blev genast väldigt upprörd och frågade hur det kunde vara möjligt eftersom utbetalningarna hittills fungerat utan detta läkarintyg, men fick till svar att jag nu varit sjukskriven så lång tid så det behövdes kompletteringar. På min fråga hur de tyckte att jag skulle lösa situationen med mina räntor och amorteringar som automatiskt dras den sista var det simpla svaret att jag fick vända mig till socialen. SOCIALEN???!!!

Jag inser givetvis att socialen existerar och att den gör nytta för behövande som av olika orsaker är i situationer de inte reder upp själva, men jag är personligen uppfostrad med att socialen är en skamfull plats dit uteliggare och alkoholister går för att få pengar till mat och sprit. Varför skall jag, en hårt arbetande människa (som givetvis ibland haft dåligt om pengar men istället valt att ta fler jobb då) gå dit mitt i allt och börja tigga bara för att FPA inte har någon som helst framförhållning eller realistiska behandlingstider för sitt pappersarbete??? Brevet jag fick var daterat 20/6 och kom i min postlåda 26/6. Jag har varit sjukskriven sen 15/4. Det där jävla stället har minsann haft tid på sig att få iväg kompletteringsförfrågan lite tidigare än det blev gjort. Pisshuvuden!

Jag har alltid avskytt det där stället. Jag fick i min ungdom bostadsbidrag under ungefär ett års tid då jag jobbade halvtid och bodde ensam i en liten lägenhet på Klinten. Det rörde sig inte om stora summor som kom in, men ändå ett välkommet tillskott i en skral kassa. När jag hade fått bidraget i ungefär ett år fick jag plötsligt ett brev där FPA bad om ursäkt för att ett räknefel begåtts från deras sida och nu ville de plötsligt ha tillbaka det de betalat för mycket och jag hade EN månad på mig att ordna det. Katastrof även då! På något sätt lyckades jag fixa det, men lovade mig själv i samma veva att aldrig någonsin mer ha med dem att göra. ÄNDÅ sitter jag här igen nu och gråter över det där jävla bolaget.

Är så arg och ledsen just nu att jag inte har hunnit fundera över hur jag skall lösa det här, men lösa det, det skall jag. Det är som vanligt bara att bryta ihop och komma igen. Jag har gjort det många gånger förut.

—————————————-

Som om inte Murphy har haft nog att säga till om idag så ringde min arbetsgivare för en stund sedan och ville träffas så här före trepartsmötet. Varenda en varningsklocka i min kropp skrällde allt vad den bara orkade, men som den goda arbetstagare jag är klarade jag inte av att säga nej, så nu skall jag på möte till firman i morgon kl 11. Jag känner inget annat än ren ångest över det…