Min oro över måndagens bakslag visade sig till all lycka vara obefogad. Jag har hållit igång hela veckan och pysslat med det ena och det andra.
Idag råkade jag dock ut för en riktigt obehaglig flashback. Jag pysslade med lite blomplantering då jag hörde en mängd sirener utifrån Hammarlandsvägen. Jag skänkte som vanligt en snabb tanke åt det och hoppades att det inte rörde sig om något allvarligt. Ungefär en halv timme senare kom dock ambulanshelikoptern precis över vårt hus och plötsligt var jag tillbaka i den där vackra majdagen för ganska exakt på dagen (i morgon) 9 år sedan då jag fick samtalet att min bror varit med om en svår trafikolycka med hojen och var på väg till Åbo i helikopter. Han levde, men det var ungefär vad man visste just då.
Han var på väg hem till mig där jag bodde då, i Överby, för att hänga upp tvätten efter att ha lånat min tvättmaskin. I Vargsundakorsningen skulle han göra en omkörning men bilen framför svängde in och hans ena vad klämdes/fastnade i bilens dragkrok.
Under första veckan i Åbo låg han i respirator och fick upprepade blodproppar i lungorna. Läkarna gjorde vad de kunde för att rädda hans ben, men efter ett flertal gigantiska operationer då de försökte återställa blodcirkulationen insåg de att det inte gick och följden blev att hans ena ben amputerades nedanför knäet.
Turerna runt hans benstump och proteser har varit MÅNGA och jag tänker inte gå in på det dessmera, men idag har han en hyfsat fungerande protes och har utöver benet inga fysiska men från olyckan.
Det är alltså historien i kortform. Efter att jag fått samtalet om hans olycka gick jag in i nån slags chock, för det första jag gjorde var att hänga upp hans tvätt som ju låg i maskinen. Det var jätteviktigt. Jag såg helikoptern då den flög över huset och kunde inte göra annat än att hålla tummarna för att han fortfarande levde. Till slut kunde jag samla mig så mycket att jag ringde två av hans närmaste vänner som följde med mig till Åbo med nattbåten. Tiden tills båten gick var oändlig och jag satt och läste tidningarna på nätet och led av deras ”frossande” i olyckan. När vi väl kom till sjukhuset i Åbo gick min bror knappt att känna igen där han låg på intensivvårdsavdelningen med slangar och maskiner runt sig. Till den som inte varit med om en sådan sak kan jag bara önska att ni slipper det. Det tog över två månader innan han slapp hem till Åland.
Tillbaka till dagens händelse. När helikoptern vrålade över huset fick jag plötsligt en ordentlig panikångestattack. Hjärtat höll på att banka ur kroppen på mig, mina ben gick knappt att stå på och tårarna sprutade. Jag tog mig upp på altan och satte mig i en stol och försökte intala mig själv att det inte gällde mig eller någon nära den här gången. När jag samlat mig lite var jag tvungen att skicka ett mess till brorsan och fråga om han är okej. Det var han. Ändå tog det mig en timme innan jag var som vanligt igen.
Efter det har tankarna fortsatt att snurra idag. Det var 9 år sedan. Det slutade bra. Varför reagerade jag så hårt?
Jo, egentligen vet jag ju varför. Till saken hör att det i år (i övermorgon) är 20 år sedan min pappa försvann. Han var ute i Kökars ytterskärgård med sin bror för att skjuta nån fågel och annars bara njuta av våren. Han kom aldrig tillbaka från den turen. Allt jag kan göra är att spekulera, men troligtvis dog han med pissluckan nere. Han föll i sjön från båten de sov i och försvann i havet.
Själv låg jag i Borgå utanför studiebostaden och solade när jag fick samtalet om hans försvinnande. Det var en av de finaste vårdagarna man kan tänka sig, sommarvärmen hettade i ansiktet och jag hade just kläckt ur mig nåt i stil med ”bättre än så här kan det inte bli” när telefonen ringde. Efter det började min helvetesresa från Borgå till Kökar… Jag fick skjuts av skolans rektor till flygfältet men missade planet med några minuter. Det är första (och förhoppningsvis sista) gången jag släppte nerverna helt. Jag gallskrek och slog på dörren till gaten och betedde mig verkligen helt galet. Det hjälpte inte. Det var bara att sätta sig i en kafeteria och vänta på nästa avgång, 4-5 timmar senare.
Nåja, jorden har fortsatt att snurra och här sitter jag ännu, 20 år senare. Lite vingklippt för tillfället, men ändå. Jag kommer nog aldrig att kunna njuta obehindrat av de här fantastiska dagarna i maj när allting blommar upp och man får en känsla av att det faktiskt kommer att bli sommar även detta år. Ni vet dom här dagarna när allt är nästan perfekt och man är full av tillförsikt inför framtiden och det knappast finns några bekymmer i världen eftersom man vänder sitt vinterbleka ansikte upp mot solen och bara njuter av värmen samtidigt som man nästan kan höra knopparna brista. Just dom här dagarna är för mig förknippade med samtal om olycka och död om jag bara lutar mig lite för lång tillbaka och slappnar av.
Skönt att höra att olyckan igår inte slutade i katastrof. Tack för att ni delar era tankar och erfarenheter.
Fint skrivet.
Min mamma ringde mig igår efter just en så perfekt dag, med orden, det har hänt en olycka. Man hörde gråten i halsen och jag uppfattade först bara delar, som min brors namn, båt upp på land, helikopter, ambulans, brandkår, och det kändes som en evighet innan jag i min hjärna fick ihop meningarna till att det var min brors kompisar och inte just honom personligen som det handlade om den här gången.
Det var fortfarande hemskt, men känslan av när det händer något med dem som står en allra närmast är fasansfull. Som tur var verkar det ha slutat relativt väl för killarna i båten.
Usch dessa trauman som måste samla sig runt samma tidpunkter på året
Hoppas resten av våren känns mer okej nu när du fick släppa ut allt!
Kram på dig!
Stor kram till dig Elli. Vet hur det känns när man hör och ser blåljusen och vet att just den ambulansen är på väg efter en kär anhörig (min mamma i mitt fall..) vet också känslan när ambulanshelikoptern far i väg och man själv är hänvisad till icke gående flyg och lååångsamma färjor…. Börjar bli många år sen för mig med, men känslan i magen när man hör sirener eller ser helikoptern sitter nog i för livet.