Jo, jag lever. Dagarna knallar på och jag fyller dem bland annat med att umgås med vänner jag misskött under lång tid.
Jag blir lite förvånad över att det faktiskt pågår en massa saker dagtid, folk är lediga av olika orsaker och under förra veckan hade jag aktiviteter alla dagar med allt från hårmodellande till gratismiddag på ÅHR till skönt soffhäng med försummade vänner.
Den här veckan är sambon på ledigt så vi har satsat på att umgås och få undan lite måsten blandat med lyxen att bara få vara.
Mitt mående i största allmänhet är väldigt upp och ner, jag märker att jag har väldigt nära till gråt, oavsett om jag ser på tv eller någon berättar något väldigt glatt eller sorgligt, men jag har också lättare för att skratta och det är skönt.
En sak har jag i alla fall märkt, det finns inte en människa som inte frågar ”Vad är du sjukskriven för?” efter att dom noterat att jag är ledig mitt på dan, mitt i veckan. Jag kan ibland tycka att det är rätt ohyfsat att göra så. För egen del har jag inte svårt att berätta, men det finns säkert människor med samma diagnos som mig, som tycker det är väldigt jobbigt och pinsamt att prata om saken. Det som är rätt intressant är dock att jag får ungefär samma reaktion som jag fått hela mitt liv då jag sagt ”min mamma är alkoholist” dvs att ALLA har en egen, liknande story. Den här världen är full av människor som gått i väggen mer eller mindre hårt!
Jag vet ju inte hur mycket det snackas bakom min rygg, men överlag så har jag inte alls mött det misstroende jag väntade mig. Jag får istället berättelser om bekanta som har legat på wc-golvet och bara gråtit, en annan som blivit helt apatiska och inte kunnat lyfta ett finger, en tredje som varit borta ur arbetslivet i 4 år innan hen hittat tillbaka. Så många livsberättelser.
Dessa beskrivningar får mig i alla fall att tänka att jag gjorde någonting bra och rätt när jag tog modet till mig att ringa och begära hjälp innan jag hamnade helt på botten. Att jag dessutom genast blev tagen på allvar gör att jag har de bästa förutsättningarna för att bli frisk och fungera i arbetslivet inom en snar framtid. Om allting går som det är tänkt bör jag dessutom vara bättre rustad för att undvika samma sak igen och då kan plötsligt hela den här historien vara en riktigt bra sak i mitt liv.
Vilken himla tur att du begärde hjälp och att du faktiskt fick den!
Tänk annars va skönt det kan vara med lite förståelse, att folk förstår att man faktiskt inte mår bra…inte bara suckar och undrar varför det inte gått över ännu (i mitt fall).
Jag blir glad, härlig läsning! När jag, för snart tio år sedan, började dela med mig av mitt liv i en blogg så var kanske det mest fantastiska att man insåg att man inte var ensam. Oj vad jag fick höra om andra och på kuppen blev vi starka, mina nya vänner och jag. Det är bra att ”tala om det”, fast inte så lätt att börja, kanske… Nu finns inte bloggen längre kvar, den behövdes inte längre. Ursäkta att jag svamlar