Ikväll gjorde jag det!
När jag började den här bloggen för 5(?) år sedan hade jag inte en aning om hur den skulle utvecklas, men det var för mig en del av charmen med den. Jag ville bara få skriva ur mig tankarna och frustrationen på ett sätt som inte funkar på FB och jag hade inte ork nog för att skriva i bok som jag gjort tidigare hela mitt liv.
De som följt mig vet ju att det slutade i ren jävla dynga och ingenting. Mitt överpretentiösa babbel blev till intet. So sad! Eller, egentligen inte. När jag nu några år senare har läst igenom allt så fattar jag ju hur seriös jag var då, men med facit i hand var jag ju bara naiv och ville så väl. Inte mot mig själv, men mot dem som tyckte att min arbetsplats skulle bli en rökfri arbetsplats. Samtidigt som jag roterade mitt i en arbetslivskris som jag absolut inte ville kännas vid. A disaster waiting to happen…!
Jag vore ju korkad om jag inte ser tillbaka och lär av mina misstag och det är där jag är nu. Sedan första rökfria dagen den här gången har jag velat vråla ut om min helt enastående kamp mot nikotinet. Jag har velat få uppmuntrande hejja-rop och applåder för varje dag jag alls stigit ur sängen och åkt på jobb. Jag vill ha uppmärksamhet, erkännanden, strålkastarljus och knäböj, men tyvärr så inser jag ju att det inte är det som håller mig från ciggen. Pressen av ”folk som vet” gör det hela så jävla mycket värre! Jag skäms som en hund för mina misslyckanden som flashas ut i bloggvärlden och känner mig mer tragisk än någonsin.
Nu har jag ändå, 50 dagar in på rökpausen, valt att lägga ut det på FB och reaktionerna lät inte vänta på sig. Jag har fått SÅ mycket pepp och ”kämpa vidare” så jag har gråtit några gånger redan av all kärlek och känt mig så värdefull, varm i hjärtat och stolt! Men PRESSEN! Den växte ju 100 gånger bara av att klicka på ”sänd”-knappen!
Jag kämpar vidare mot vansinnet!