Jo, jag är fullt medveten om att klockan är halv 4… Har gått och lagt mig tre gånger redan, men sömnen vägrar infinna sig. Fördelen är ju att klockan inte ringer om tre timmar för att jag skall på jobb…
Fick ett uppdrag i onsdags på KBT:n att göra upp en livslinje. Det innebär att jag skall dokumentera händelser som jag upplever att har påverkat mitt liv från födseln fram till idag (på en linje med markerade årtal). Check…! …eller så var det inte så enkelt. Visst, jag kan peka ut ett tjugotal saker som rimligtvis borde haft konsekvenser för min framtid, men hur vet jag om de sakerna är de som faktiskt format mig? Tänk om det är de där småsakerna som jag inte gitter ta med som är mitt problem?
Pointen med uppdraget tror jag är att hitta gemensamma beteenden i hur jag reagerar i angivna situationer. Sanningen är att jag testar mig fram i hur jag får det mest positiva/accepterade bemötandet på min reaktion i den angivna situationen. Krångligt? Yes! Tänk om allt bara vore ENKELT.
Utöver det har jag i uppdrag att dokumentera 2 generationer bakåt hurdana människor jag haft med mig i min uppväxt. En liten titt bakåt säger att det nog mest bara är twisted, screwed up människor hela vägen. Farfar: uppfostrade 3 söner nästan ensam (farmor dog när hennes yngsta son var typ 2 år) Äldsta sonen, min pappa förmodad drunknad sen 20 år tillbaka, 2 söner till, tragiska fyllon båda två… Morfar: var egentligen inte min riktiga morfar, min mormor lämnade min riktiga morfar när min mamma var riktigt liten, men sen dog mormor i cancer veckan efter att min syster dog och lämnade sin då vuxna dotter i styvfaderns vård. Då var jag 1,5 år gammal. För några år sedan valde min morfar (som inte är min morfar, men mannen jag levt med som morfar) att hänga sig i sin lägenhet på en permis från sjukhuset där han var intagen för terminalvård av obotlig cancer. Jag var med, kanske 10-12 år gammal då min mamma träffade sin riktiga pappa första gången. Mitt minne: han hade nästan tama ekorrar och var inte intresserad av nåt förhållande med en vuxen dotter.
Krångligt? Jo. Men samtidigt blir jag lite irriterad över att mina mönster och beteenden idag skulle ha något med saken att göra. Visst, enkelt att skylla på ”taskig barndom”, men jag har nog en starkare självbild än så om mig själv. Rätt eller fel?
Shit vad svårt det där är! Att försöka hitta generella sanningar om sitt beteende. Jag har alltid sett mej som väldigt självständig och van att ta initiativ och ta hand om mej själv, tills en psykolog på mödravården påpekade att det är en överlevnadsstrategi man har med sig från barndomen, på samma sätt som att hela tiden försöka vara ”smidig”, och anpassa sig efter andras reaktioner, ge efter så fort man hör en antydan om att mottagaren inte är 100% på samma linje som man själv. Hur självständig är man egentligen om man jämt måste kolla med andra först??! Inte kul att bli tvungen att omvärdera självbilden på det sättet.
Jag skrev bara vad jag tycker!
Tack Susy, fick lite darrig underläpp av ditt inlägg =)
Vet du vad?
Du har blivit jäklars så bra trots allt du varit med om!