Tack och lov blev det inte den diagnosen i alla fall…
Var till företagshälsovården idag för att träffa läkaren som skulle bedöma huruvida jag var förmögen att fortsätta på min inslagna bana eller om det är dags för time out och eftertanke. Vi hade ett, i mitt tycke, väldigt bra samtal där jag fick redogöra för mitt förflutna, den nuvarande arbetssituationen ur min synvinkel samt hur mitt liv ser ut i övrigt idag.
Jag tänker med hänsyn till alla inblandade inte i nuläget gå in desto mera på orsak till att det har blivit som det har blivit, men kan ju i korthet säga så mycket att jag under flera år arbetsmässigt har försökt driva mig själv till perfektion och när jag inte lyckas uppfylla mina egna skyhöga krav så har jag piskat mig själv ännu hårdare.
Resultatet av detta är att jag under det senaste året har känt en större och större uppgivenhet och en allmän känsla av misslyckande som i slutändan har lett till att jag nu är sjukskriven en månad (till att börja med) för ”…reaktion på svår stress”.
Under den här månaden kommer jag att gå på KBT (kognitiv beteendeterapi) och förhoppningsvis lära mig nya och hälsosamma sätt att hantera vardagen och stressituationer. Utöver det skall jag fundera på hur jag vill fortsätta mitt arbetsliv. Skall jag ha som mål att återgå till ett stadigt fast jobb med hyfsad lön, eller är det dags att breda ut vingarna och kasta sig ut i det okända…?
Just nu försöker jag mest kväva känslan av att jag har svikit min arbetsgivare och att jag är en ynklig människa som inte kan reda upp mitt liv på egen hand, samtidigt som jag är så jävla lättad över att företagshälsovården genast tog mig på allvar när jag ringde dit och sa att jag inte orkar mera. Förra gången jag kraschade lät jag det gå så långt att jag hamnade akut till mentalvårdsbyrån (som den hette på den tiden), men den här gången har jag dragit i bromsen själv.
Himla bra att du drog i bromsen, det är starkt att veta att det räcker nu och gör något åt det!
Kram tillbaka!
Kram!!!! xxxx