…på det fjärde ska det ske…

Jo, jag inser att det kan verka provocerande att skriva så, men det är faktiskt inte hela sanningen.

Både min läkare och psykolog har semester ungefär en månad framåt och det innebär att jag inte har några möten med dem inbokade förrän mitten av augusti. KBT:n innebär ju inte bara att jag sitter där en timme i veckan och pratar och gråter utan även hemläxor varje vecka och givetvis en massa funderande och självrannsakan utöver det. Riktigt tungt ibland, lite lättare andra gånger.

Med tanke på det känns det lite som en lättnad att inte konstant aktivt behöva fundera över mitt mående och hur och varför jag reagerar si eller så i olika situationer. Givetvis är det ju ändå ett getingbo i huvudet mellan varven, men det får jag helt enkelt leva med.

För övrigt har jag mått hyfsat bra den senaste månaden. Dalarna är inte lika djupa och jag försöker lyssna på min kropp och tänka på mig själv i första hand. Tyvärr har jag ännu en del att lära på den fronten… Det får bara ta den tid det tar.

Det jag kan tycka att är lite jobbigt är att gå ut på olika tillställningar. Så fort man träffar någon man inte sett på ett tag så är deras första fråga: ”Semester?” varpå jag svarar: ”Nej, sjukskriven.” I bästa fall är det klart med det, men väldigt många frågar ”Varför?” och jag svarar att jag gått i väggen. Är det riktigt illa vill personen då ha detaljer och symptom på hur jag märkte det och vad som är bakgrunden till det! Det har faktiskt hänt flera gånger i sommar. Jag skäms inte (så mycket) över det som hänt och jag berättar gärna om någon frågar, men samtidigt så inser jag ju att inte alla frågar av ren omtänksamhet och välvilja. Det som är lite hemskt är att jag vill försvara mig och ursäkta mig varje gång någon ger mig en komplimang för att jag är sommarbrun och någorlunda fräsch. Jag menar, jag skulle inte vara på tillställningen om jag hade en dålig dag då jag inte ens lyckas få på mig kläder på hela dagen…