…på det fjärde ska det ske…

På min arbetsplats är det kutym att man bjuder på något gott till fredagskaffet åt sina arbetskamrater då man fyller år. Det behöver inte vara något speciellt, bullar, glass eller pajer funkar bra. Då man fyller jämna år är tårta eller smörgåstårta att föredra. Personligen äter jag sällan varken bullar eller kakor, men om det är smörgåstårta som bjuds går jag gärna upp och tar en bit.

Man kan ju tycka vad man vill om detta arrangemang, men jag anser att det borde vara frivilligt utan att man skall bli utdömd om man av någon orsak väljer att inte bjuda på något. Alla människor kan inte baka eller har någon som bakar hemma. Då återstår det att köpa bullar, vilket inte på något sätt är gratis då det skall handlas åt 30 personer. Har man tur så är det någon annan som också fyller år samma vecka och då är det okej att dela på kostnaderna för bakverken. Detta är en så inarbetad tradition att ingen ifrågasätter den och således finns det tårta i vårt kafferum så gott som varje fredag.

Jag fyllde 40 år i februari. Jag valde att inte fira födelsedagen på något annat sätt en med en resa till Kap Verde med min sambo. Vi njöt av livet och varandra i 15 dagar och på min födelsedag blev jag uppvaktad med skumpa som hotellet bjöd på, både efter lunchen och till den fin-fina middagen. En riktigt härlig dag helt i min smak. Väl hemkommen och tillbaka på jobb var det dags för den obligatoriska tårtan. Eftersom jag fyllt jämna år så gick jag med väldigt långa tänder upp till kontoret och beställde en smörgåstårta för en våldsam summa, att ofrivilligt bjuda mina kollegor på. Oskrivna regler smäller ibland högre än dokument huggna i sten.

Dagen för tårtans servering kom och jag blev uppkallad till kafferummet för att emotta mina kollegors hyllningar och gåvor. Jag fick ett lågmält ”Ja må hon leva…” och en check på en summa som företaget samlat in av kollegorna, samt ett presentkort från företaget. Hela situationen var för mig väldigt krystad och obekväm då jag trots allt undanbett mig firande, eftersom jag inte tycker födelsedagar är något att orda om.

När jag kom tillbaka till mitt kontor undslapp jag mig ”Ja, nog är det ju för jävligt att jag, som valt att inte fira med mina vänner, skall tvingas bjuda på tårta, som jag inte har råd med, till en grupp människor som jag inte ens gillar” åt en kollega som satt i rummet. Visst, en fullkomligt onödig replik, men det var ju så jag kände. Det har nu visat sig att jag tydligen kläckte ur mig det till helt fel person eftersom hen vid ett senare tillfälle har återberättat repliken till kontorspersonalen (och personalchefen). Hens syfte är oklart, men jag förmodar att det är för att påvisa vilken otrevlig person jag är och hur dålig attityd jag har.

Till historien hör att jag någon vecka senare valde att gå upp till kontoret för att betala min tårta med checken som jag fått av mina kollegor. Summorna var nästa desamma (jag hade fått under 20€ kvar) och jag ville påvisa idiotin i det hela. Det fick jag inte göra. Checken skulle användas till att köpa något fint åt mig själv och tårtorna skulle dras från lönen.

Är det bara jag som inte ser skillnad på dessa pengar???

Orsaken till att jag nu berättar den här historien är att den kom upp under trepartssamtalet igår då läkaren och psykologen bad min personalchef om ett konkret exempel på hur mitt beteende har orsakat att jag förlorat allt mitt förtroendekapital hos mina arbetskamrater.

Vad skall jag försvara mitt beteende med???

Trepartssamtalet i övrigt tänker jag inte säga så mycket om. Jag var färdigt knäckt då jag kom dit på grund av FPA, fredagsmötet på firman och en väns plötsliga bortgång dagen före mötet. Nattsömnen var begränsad till 3 timmar,  jag var ganska nollad och lät personalchefen, psykologen och läkaren diskutera mig som dom ville. Tack och lov satte läkaren och psykologen i alla fall stopp för personalchefens ide’ om att jag måste sätta mig ner med en och en i personalgruppen och be om ursäkt. Jag såg 8 stycken möten med mig på knä ”begging for mercy” för kollegorna framför mig… Alla parter var dock överens om att jag inte är redo att gå tillbaka till mitt arbete och min sjukskrivning blev förlängd till sista augusti.