…på det fjärde ska det ske…

Jo, precis så har den senaste veckan känts.

Sedan jag skrev sist har ingenting förändrats, egentligen, förutom att livet gett mig några bitch slaps, bara för att det kan.

Jag har sedan förra mötet försökt ta reda på mina rättigheter och vad som är rimligt att kräva i en situation som min. Jag lyckades efter många om och men till slut (förra onsdagen) få tag på arbetarskyddsförvaltningen per telefon, där jag fick tala med en person som ingav förtroende, lyssnade på mig, lovade att stämma av med en specifik person och sedan återkomma till mig. Det har hen då inte gjort, trots att jag vid upprepade tillfällen lämnat telefonbud och pratat med dennes telefonsvarare. Vid en kontroll idag visade det dessutom att hen inte ens tagit kontakt med personen hen skulle kontakta. Jag är så jävla ledsen och besviken. Om arbetarskyddet, vars uppgift det är att ta tag i situationer som den här, skiter i mig, vem kan jag sedan vända mig till??? Utöver det har jag pratat med några olika vänner och bekanta som är lite insatta i frågor som denna, men förstår ju samtidigt att jag inte kan begära att någon av dem skall komma och sköta min förhandling.

Under veckan som gått har dessutom min arbetsplats legat på som en lämmel med att försöka få dit mig på förhandling. Jag begärde under förra veckan, via mail, att få semester beviljad fr.o.m. idag för att inte plötsligt få det faktum att jag inte dykt upp på jobb, även om de inte vill ha dit mig, vänt emot mig. Jag har dock inte fått någon skriftlig bekräftelse på det, endast muntlig, så jag hoppas verkligen det håller. I efterföljande mail bad jag även om ett förslag från företagets sida på hur de tycker att situationen skall lösas. Jag har ännu inte fått något svar på min förfrågan. Däremot har jag fått ett flertal telefonsamtal med det jag upplever som press på att skynda på ett möte. Personalchefen ringde mig till exempel i söndags halv ett på dan för att få dit mig på måndagen. Jag avböjde vänligen (för att jag i min naiva tro ännu förlitade mig på arbetarskyddsförvaltningen) och bad om ett möte senare under veckan, då jag fått mera information om mitt läge. På måndagen kom nästa samtal, nu visade det sig att VD:n skall iväg på tjänsteresa så vi kanske kunde ta mötet på tisdagen. Jag avböjde återigen (ännu naiv, med en tro på våra myndighetsutövare) och senare i samtalet framkom det att det nog bara var på fredag hen skall vara frånvarande. Till slut gav jag med mig och en mötestid bestämdes till i morgon, onsdag. Även idag har jag försökt få tag på arbetarskyddet helt förgäves, så nu anser jag personens förtroende hos mig förbrukat (för att använda mig av mina kollegors ord till mig) och vad mig anbelangar kan hen fara och flyga.

För att göra ont lite värre så kom det inga pengar från FPA varken igår eller idag så jag ringde i panik till företagshälsovården i morse för att få reda på vad som gått fel. Dom hade givetvis ingen aning, men skulle återkomma under dagen med information. Tyvärr hade deras datasystem kraschat så de slapp inte in i några journaler, men jag kunde redogöra för mina tre senaste besök, så de hade något att söka på. Vid det här laget darrade min underläpp betänkligt. Mina amorteringar och övriga räkningar borde varit betalda den 30/9 och summan på mitt konto uppgick till totalt 5,30€. Vid halv 4 idag hade ännu ingen från företagshälsovården hört av sig, så sambon och jag beslöt oss för att söka ansvariga på plats, eftersom vi ändå var i området. Således sätter vi oss där och väntar. Det enda positiva som kom ut av det var att jag fick träffa både min läkare och min psykolog helt i förbifarten. Läkaren ska skriva ett (nytt?) intyg till FPA och även höra av sig till dem i förhoppning om att ärendet påskyndas. Psykologen lovade att höra av sig i nästa vecka för att följa upp mitt mående, som av förklarliga skäl inte är på topp för tillfället. Receptionen skulle ännu återkomma om de fick ny information om mitt ärende. Vackert så, men mycket snack betalar inte mina amorteringar, vad jag vet…

Beträffande morgondagens möte så har jag stolpat upp några punkter jag anser viktiga. Jag skall fokusera på att lyssna och komma ihåg att andas och minnas att jag i sista änden är den som har alla rättigheter på min sida. En god vän har lovat komma med som stöd och jag är evigt tacksam för det! I slutändan kan det inte gå längre än åt helvete ändå.