…på det fjärde ska det ske…

Efter en orolig natt med begränsat med sömn begav jag mig iväg till min arbetsplats idag på förmiddagen.

Hade inga förväntningar alls denna gång utan kände mig mest som ett får på väg till slaktbänken. Denna känsla visade sig inte vara helt ogrundad. Huvudämnet var att jag inte anses passa in i företagets mall och att mina kollegor i butiken samstämmigt gett uttryck för att de inte trodde det finns någon möjlighet för mig att komma tillbaka. Det hade rentav funnits någon/några (?) som sagt att den/de kommer att sluta om jag återvänder.

OUTCH! Vilken jävla magsugare.

Jag har ju tidigare här i bloggen nämnt att jag har haft problem i gruppen och att jag är medveten om att jag har sårat många, men att det var så här allvarligt hade jag verkligen inte kunnat föreställa mig. Jag kände genast att jag bara ville ställa mig upp och börja förklara mig på tusen olika sätt, men blev istället sittande tyst för att försöka smälta informationen. Mina halvlama kommentarer om att det ju inte är någon i personalgruppen som har sett mitt riktiga jag, eftersom de flesta har börjat jobba de senaste två åren då jag mått dåligt, kändes ganska bortkastade. Dessutom hade jag i samtalets början, på en direkt fråga om hur jag ser på att återvända, svarat att jag ville komma tillbaka och trodde att det visserligen inte skulle vara lätt, men absolut inte omöjligt. Nu skall jag bara leta upp en dumstrut och gå ut på stan med den på huvudet… Ni får skratta och peka om ni ser mig.

Till min förvåning är jag ändå inte så knäckt som jag trodde att jag skulle bli. Visserligen är det jobbigt, fruktansvärt och förnedrande att bli bortvald, men samtidigt så kanske det faktiskt öppnas ett fönster då en dörr stängs. Jag vet inte ännu och i väntan på svar så skall jag försöka njuta av sommaren och solen och möjligheten att få göra vad jag vill av mina dagar. Det är verkligen inte alla förunnat.

Vi satt i alla fall över en timme och pratade, mycket av vad som sades minns jag inte, annat är i sammanhanget mindre viktigt, men kontentan av det hela var i alla fall att vi inte i nuläget skall fatta några beslut om framtiden. Jag är ännu sjukskriven och kommer att vara det fortsättningsvis efter nästa veckas trepartssamtal.

Någonting väldigt positivt kom i alla fall ut av det här mötet. Jag berättade (storgråtande) om FPA och deras hantering varvid personalchefen förvånat tittade på mig och sa: Varför ringde du inte med en gång? Vad jag inte tänkt på är att jag har en hel del övertidstimmar och semesterersättning som ligger outbetalda i företaget så en del av detta betalas in på mitt konto senast på måndag. JAAAA!!! Jag slipper kronofogden och socialen och mina amorteringar blir betalda även denna månad. En gigantisk sten föll från mitt hjärta.

Nu skall jag ta helg med rostbiff, potatissallad och en öl till det. Det är jag fan-i-mig värd!