Det är någonting med inställningarna på den här bloggen jag inte fattar. I början såg jag direkt när någon kommenterat, precis som jag ville ha det, efter någon månad började jag plötsligt få e-mail där jag skulle bekräfta om någon kommenterat, så vill jag inte ha det. Nu får jag plötsligt varken meddelande eller direktpostning , istället måste jag logga in på bloggen för att se om jag fått kommentarer. Borde kanske byta bloggportal. Någon ni rekommenderar? Vill ju gärna ha tidigare postningar med till nästa… Utöver det har jag tappat v-knappen på tangentbordet, så saknas det ett V här och där får ni ha överseende (fast nu verkar det ju funka ändå…)
Nu är det ju ett tag sedan jag skrev, orsakerna är flera. Främst har jag inte haft något att berätta rent livssituationsmässigt sett, men det har även varit rätt skönt att inte gräva ner sig i sitt eget elände,något jag gärna gör just här i bloggen. Det är ju liksom lite därför den finns…
Jag har i alla fall haft en fantastisk sommar! Vädret har varit så bra det bara går att önska sig, jag har varit ute på sjön, jag har haft långa, lata dagar i solstolen, jag har badat naken i natten, efter bastun, med nästan okända människor, jag har umgåtts med en massa människor jag tycker jättemycket om, jag har ägnat tid åt min trädgård, plockat tomater och skördat ärter, jag har haft härliga rödvinsnätter på altanen med prat till gryningen, jag har läst säkert 30 böcker, jag har upplevt 2 bröllop, men ingen begravning (dock har även sorg efter en kompis allt för tidiga bortgång ingått), jag har verkligen försökt att fånga dagen. Jag fattar ju att jag aldrig kommer att få uppleva en sommar som denna igen. Det jag har varit med om hinns inte med på en vanlig 30-dagars semester. Jag har fått en unik chans, som nog aldrig kommer igen, att få leva för dagen. Jag hoppas och önskar att jag skall ha vett nog att uppskatta allt jag upplevt trots att det har överskuggats av en, i slutändan simpel men ack så viktigt sak, som ett fungerande arbetsliv.
Framtiden vet jag ännu inget om. Våra trepartsmöten avstannade i-och-med semestertider och senare psykologens sjukskrivning. Jag har träffat både läkare och psykolog de senaste veckorna och betraktas av dem båda som arbetsför, rent fysiskt och psykiskt, men eftersom situationen på arbetsplatsen, såvitt vi vet, är oförändrad, så skall jag inte stressas iväg på jobb innan saken är ordentligt utredd.
Jag har haft en försiktig önskan under sommaren om att saker och ting skall lösa sig, bara jag har tillförsikt och is i magen, men något sådant har ännu inte hänt, så jag försöker ta en dag i taget och inte analysera sönder sådant jag har fått höra i förbifarten. Jag har konfrontationer jag borde ta tag i, mest för att dom äter upp mig inifrån, men jag har ännu inte tagit modet till mig. Jag följer jobbsituationen på AMS, men är ännu inte villig att ge upp hoppet om det heltidsjobb jag har. Jag önskar att jag skulle ha klara mål med mitt liv, men jag kan för allt i världen inte komma på vad jag helst av allt vill göra med mitt liv. Jag har stenhårda amorteringar, en sambo och fyra kattor att ta hänsyn till innan jag bara släpper allt och börjar back-packa i Asien (vilket inte kommer att hända).
Vid mitt första KBT-möte visade Monica en teckning av Jonas Willén med ett vägskäl där ena vägen bar mot klippor och stenar och den andra mot gröna ängar. Då kunde jag inte greppa bilden alls eftersom jag var så mitt uppe i mig själv, men nu börjar jag snart känna mig redo att välja.
Kom till min bloggportal, där går det att klistra in gamla inlägg och ändra datum så de kommer på rätt, men har inte testat klistra in kommentarerna faktiskt.
Jag gillar min bloggportal, speciellt att man kan skriva svar på kommentarerna
Och annars sköt om dig och ta dagen som den kommer, det löser sig
Vilken underbar sommar. Är det ok att bli avis?
Fint att du kunnat njuta och ta vara på den!