…på det fjärde ska det ske…

Efter ännu ett möte med min arbetsplats står det nu helt klart att jag inte på något sätt är välkommen tillbaka. Jag har förbrukat mitt förtroendekapital hos mina kollegor och därmed är saken slutdiskuterad. Mina argument om att jag varit 5 månader sjukskriven, gått i terapi och är psykiskt starkare än jag var tidigare är bortkastade. Min förvåning över att jag inte ens får chansen att möta kollegorna i grupp så att dom får spy sin galla över mig, i syfte att rensa luften och ge mig en chans att be alla sårade om ursäkt, bemöttes med att jag borde ha tänkt på det tidigare. Personalchefen har visserligen nämnt ett sådant möte vid tidigare trepartssamtal, men jag har ju naivt trott att jag skulle få bli frisk först och att det skulle ordnas i samband med arbetet, men nu framkom det att jag själv borde ha tagit detta initiativ, privat, och för länge sedan.

Ovanstående information framfördes med en knippe ”omsorg om mitt eget bästa” och ett antal positiva omdömen om hur duktig och noggrann jag är.

Eftersom mina mellannamn redan är Cynism och Ironi är jag ännu inte riktigt beredd att lägga till Bitterfitta, men steget därtill är inte allt för långt just nu. Jag letar efter ljuset i tunneln, men ser bara ljuset från tåget som kommer emot.

Just nu står jag således och stampar. Det sista jag vill är att sätta igång något stort rättsmaskineri för den här sakens skull, men jag känner mig rejält orättvist behandlad och önskar bara att hela saken vore ur världen så jag kan vända blad och börja om som en lite starkare människa utan bitter eftersmak.