…på det fjärde ska det ske…

Var till läkare idag för att få antibiotika i förebyggande syfte mot eventuell lunginflammation av luftrörskatarren jag dragit på mig.

Som en god läkare bör frågade även denne huruvida jag röker. -Så in i helvete! blev mitt svar. Han flinade lite, genomförde undersökningen och skrev ut antibiotikan tillsammans med en fullkomligt vidrig luftrörsvidgande hostmedicin.

Innan jag gick nämnde han helt apropå att jag kanske borde överväga att sluta och ni kan inte ana hur häftigt det var att svara; – Jo, jag ska, den 4:de mars.

Hans blick var rätt obetalbar, förvåning, skepsis och eventuellt lite glädje. För ett år sen hade jag nog slentrianmässigt svarat det jag svarat i över 20 år åt varenda en som påpekat något om att sluta, med ett ”Det står på familjesidan i tidningen när jag har slutat”.

Nu återstår det att se om det går att lära en gammal hund sitta. =)

Har åkt på en riktig dunderförkylning. Kände mig hängig på jobbet i fredags och hade 38 i feber när jag kom hem, några timmar senare var jag uppe i över 39. Givetvis är det ju oooootroligt synd om mig, men jag är ändå glad att det bröt ut nu i helgen och inte senare, med tanke på att det är iväg till Kap Verde på onsdag. Förhoppningsvis skall det värsta vara över då.

Det värsta med min förkylning är ändå hostan, den kom ju några dagar före resten och är verkligen ihållande. En torr hosta som kliar i lungorna och river sönder halsen. Efter en vecka med det är mina magmuskler så ömma så jag vill skrika av varje hostattack.

Antar att intensiteten beror på att jag rökt så mycket den sista tiden, det är väl ett bevis till på att jag tagit rätt beslut. Problemet är ju att röksuget inte försvinner bara för att halsen känns som om jag svalt taggtråd och lungorna skriker i panik av varje bloss jag tar. Som det är nu pinar jag i mig ciggen. Klokt? Nä.

Orsaken till att jag inte skrivit så mycket den senare tiden är att ingenting egentligen har ändrat. Jag röker som en galning och hostar som aldrig förr. Har lite avundsjukt lyssnat på kollegor som säger att dom längtar till den fjärde för att det ska bli skönt att slippa röka, men själv har jag inte riktigt kommit till den punkten ännu. Jag tycker visserligen det vore trevligt att inte röka så förbannat mycket, men ALDRIG MER… nja… det är ju en lång tid…

Tror att jag ska ta till mig det sätt en vän rekommenderade sen när det är dags. Hon sa att hon hela tiden tänkte ”om jag håller mig idag så får jag röka PRECIS HUR MYCKET jag vill …I MORGON…!!!

Några andra har berättat att dom gick första halvåret-året med ett oöppnat paket cigaretter och en tändare i fickan, bara för tryggheten att veta att om hela världen faller samman så får dom i alla fall röka. Jag tror att ribban är VÄLDIGT hög för att dra plasten av det paketet.

En tredje grej jag hoppas skall peppa mig är en grej coachen sa. Han varnade oss för att en rökare ALLTID letar efter en ursäkt att röka (vilket ju stämmer precis). Han tog som exempel att vi krockar bilen. Det är ju en alldeles utmärkt förevändning för att tända en cig, men då har jag istället TVÅ problem; bilen är fortsättningsvis krockad OCH jag är rökare igen. Det är ju en tankeställare.

I övrigt är det väl inte så mycket att orda om. Inom en vecka kommer jag att åka på en lång och välförtjänt semester och eftersom jag tänker undvika sociala medier så mycket jag kan så kommer det att vara tyst på den här bloggen. När jag kommer hem har nedräkningen börjat. Då är det 4 dagar kvar.

Avslutar med ramsan som gett bloggen sitt namn. När jag var barn läste jag den alltid som peppning före jag skulle göra något jag egentligen inte vågade, som att hoppa från femman på hopptornet.

Ett, två, tre, på det fjärde ska det ske, på det femte gäller det, på det sjätte smäller det, på det sjunde GÖR JAG DET!!!

Nej, jag räknar inte ner ännu, men insåg att det bara är en månad kvar nu. Jag är spänd på hur det skall gå och sjukligt nervös över hur jag skall klara mig den första morgonen utan cigaretter, jag måste ju ändra mina morgonrutiner så jag inte hinner röka. Blir nog klurigt eftersom mina morgonrutiner innehåller endast dusch, tandborstning, lite mascara och ett gäng cigaretter…

Det absolut första jag gör på morgonen är att gå ut och röka, sen duschen och lite fix, sen röka igen medan jag kollar igenom tidningarna på nätet, sen ut i bilen och röka lite till. Hur kör man bil utan en cig i handen???

Jag hoppas verkligen att jag är mer redo än jag är nu när det är dags.

Jag är för tillfället i skedet då jag söker ljuset i tunneln. Sådär på mitt eget lilla vis då…

Har hittills inte riktigt klarat av att fokusera på de positiva aspekterna av att sluta röka, på grund av att jag har haft väldigt fullt upp med att ha ångest över det jag kommer att försaka. Måste ju nämna några exempel: Så här långt ligger ”äta äppel samtidigt som jag röker” väldigt högt på listan, eftersom det av för mig oklar orsak är väldigt gott. Nu är det ju inte så att jag hela tiden, eller ens i närheten, har äpplen hemma för att äta i samband med rökning, men det har i alla fall blivit en fix ide’ över vad jag kommer att sakna… Sen kan jag ju inte komma över hur jobbiga mina uteserveringsbesök kan tänkas komma att bli i sommar, TROTS att alla före detta rökare jag har talat med säger att det inte är ett problem, så jag får väl försöka tro på det då.

Nu var det ju positiva saker jag skulle koncentrera mig på, men för att komma till saken måste jag återigen ta lite bakgrund…

När jag var yngre (ungefär 6-14 år) var jag en sån där jobbig ”teaterapa”. Jag lärde mig Viktor Rydbergs ”Tomten”, alla 14 verser, och läste den utantill på en julavslutning, jag spelade in en barnfilm för finsk tv och jag blev förbannad om jag inte fick huvudrollerna i julspelen. Dessutom hade jag inga problem med att ställa mig och sjunga ”Jag ska måla hela världen lilla mamma” inför 500 personer. Det här har NÄSTAN ingenting med saken att göra, men, min blogg, jag får breda ut mig!

Allt detta slutade ganska abrupt när jag skulle vara lucia i skolan då jag gick i 9:an, skulle sjunga solo, och under en övning fick en våldsam panikattack. Efter det har jag med omsorg undvikit allt vad sång och scener innebär. Däremot har alltid bilen varit min estrad, jag älskar långkörningar med stereon på full volym där jag kan vråla allt vad jag orkar.

Nu är det ju så illa att inte luften räcker hela vägen i de längsta tonerna på Celine Dions ”My heart will go on”, eller ”All by myself” så jag jag tänker satsa på att klara det i framtiden. Känner att jag måste betona att jag aldrig har klarat sådant, men lite ”sikta mot stjärnorna så når du trädtopparna” är ju aldrig fel =).

Mitt andra mål är att bli lika jävla bra på längddykning som jag var när jag var liten. Ännu idag har jag visserligen en lungkapacitet som gör att sköterskorna surt muttrar ”du har bra teknik” när jag gör det där blåstestet man hamnar på mellan varven i företagshälsovården, men jag måste ju nog erkänna att flåset inte är vad det har varit.

Se där! 2 mål att se fram emot. Nu skall jag ägna tiden åt att hitta fler sjuka grejer att satsa på.

Fick tid till min årliga tandläkarkontroll förra vecka. Min enda tanke om det var: Då har jag varit 3 dagar utan cigaretter.

Räknar inte dagar eller så, men inser ju att det kryper närmare. Just nu lever jag helt i tiden före och efter 4 mars. Blev bjuden till ett evenemang den 16:de mars och funderar inte alls på om jag har andra planer, nä, istället får jag lite noijor över att jag skall visa mig ute utan cigaretter.

Dock fick jag en liten tankeställare härom natten. Först lite bakgrund: Jag och mannen i mitt liv skall iväg på en längre semesterresa i mitten av februari och jag har grunnat väldigt mycket på vad som är ”rätt” tidpunkt att sluta. Min fundering har varit att inte förstöra semestern med att sluta just före eller under resan, så för min del passade det alldeles utmärkt att vi på jobbet gemensamt bestämde 4/3. Vi kommer hem den 1:a. Om allt går som tänkt är jag så avslappnad och harmonisk som bara jag kan vara när det väl är dags. Det är alltså tanken… Hur verkligheten ser ut återstår att se. =)

Tillbaka till storyn: Eftersom jag drar i mig allt vad jag orkar och hinner i dessa dagar så resulterade det i att jag en natt vaknade av en överväldigande hostattack och knappt fick luft. Detta är inte en helt ovanlig företeelse och även om det känns lite panikartat en stund så brukar det reda upp sig. I de värsta fallen är tragiskt nog en cigg det enda som får upp luftvägarna. Denna gång låg jag dock kvar i sängen. Tänk er min förvåning när jag plötsligt börjar filosofera i banor som att det skulle vara skönt att inte behöva vakna på ett hotell på Kap Verde och försöka få upp lungorna genom luftstrupen. För många är detta en ganska självklar sak, men för mig var det nog en av de första gångerna tanken ens slog mig.

Nåja. Det kommer i vilket fall som helst inte att bli en rökfri resa eftersom vår ”guru” rekommenderat oss att inte försöka sluta, eller ens minska på rökningen på förhand. Således får jag ett sista minne av hur det är att sitta på en uteservering en varm kväll med en immig öl.

Det finns ju en liten risk att jag om något år tycker att det är rätt sjukt att drömma om ljumma sommarkvällar och cigaretter, men nu såhär på förhand känns det som ett minne jag kommer att vårda ömt.

Idag fick jag för första gången höra det jag nog har förväntat mig ett tag, nämligen en bekant som säger åt mig; ”Men det är väl inte så svårt, det är väl bara att sluta röka.”

Vad svarar man på det? ”Jaha, kul för dig att du upplevde det så, grattis!” var väl det svar som väntades, men mitt svar blev ”Fy fan vad jag hatar såna där kommentarer”. Turligt nog för den personen så har hen ju faktiskt varit rökare, skulle en som aldrig nyttjat någon form av nikotinprodukter säga det åt mig så skulle jag med ganska stor sannolikhet helt enkelt och oberört klösa ögonen ur personen.

I den bästa av världar så skulle väl jag också vilja kunna låta bli att röka, sådär helt apropå bara, mitt i allt, men för mig är det faktiskt (tyvärr) en jävligt BIG DEAL!

Hur kan jag säga så, utan att ha varit ens 12 timmar utan cigaretter ännu? Tja, det faktum att jag har ett ganska kraftigt nikotinberoende säger mig att det inte kommer att bli någon dans på rosor dom första dagarna. Det har hänt någon enstaka gång under dessa år att jag har varit helt utan cigaretter och jag kan säga er att jag inte har de minsta betänkligheter om att leta igenom alla husets askkoppar i jakt på tillräckligt långa fimpar att suga det sista ur. Har jag cigaretter men ingen eld så finns det alltid en lösning, t.ex går det alldeles utmärkt att tända cig med grill-läget på i ugnen. 9 timmars flygresa? Enkelt! Jag snusar som en …vad nu sen den snusande motsvarigheten till borstbindare är… Lunginflammation och inskriven på sjukhuset? Inga bekymmer, dropp-påsen på stativ och så rasslar jag iväg ut. Stoppa mig om ni hinner! Baksmällan från helvetet? Äh, kom igen, det är ju enkelt att spy och röka mer eller mindre samtidigt…

Nu finns det ju helt säkert en hel drös med människor som har rökt mer och längre och bara lagt av, men ovanstående faktum sammantaget med att jag aldrig någonsin ens försökt att sluta säger mig att jag inte har den blekaste aning om vad jag ger mig in på. Eftersom jag är rätt ironisk och cynisk och mitt glas brukar vara halvtomt istället för halvfullt så förutsätter jag istället att det kommer att bli mitt alldeles egna helvete på jorden så  jag väljer att slå på stora trumman och faktiskt göra en SÅ BIG DEAL av det som det bara är möjligt. Om jag roar, äcklar, inspirerar någon på köpet så bjussar jag på den!

Det börjar som en tanke att allt inte är riktigt på topp, det var nog kanske ganska länge sen jag var riktigt lycklig. Jag finner mig ändå i situationen och är egentligen lite för bekväm för att göra något åt det. Vi har det ju ändå ganska bra.

Ändå vill tanken inte sluta snurra i huvudet, jag tittar i smyg på andra, hur dom klarar sin vardag och ser att det finns många runt mig som har gjort samma sak, som har lämnat det bakom sig och ändå verkar …klara sig…

Jag börjar se med mer kritiska ögon på min egen relation och tvingas inse att jag nog inte mår så bra av den, ja, alltså, det är ju inte jättedåligt på något vis, och ibland är det ju rentav härligt och njutbart, men samtidigt så är dom bra stunderna mer sällsynta och ibland mår jag ju rentav riktigt dåligt.

Långsamt, långsamt börjar ett beslut ta form i hjärnan: Jag är värd något bättre än det här! Jag måste ta mig loss, göra mig fri. Ännu är det långt kvar tills föresatsen blir handling, men beslutet är taget.

Det är nu det jobbiga börjar. Ångest och rädsla. Kan jag göra det här? Klarar jag av det? Hur blir mitt liv efteråt? Kan jag leva utan dig? Hur gör man? Hur skall jag ens klara av att stiga upp och börja en dag utan dig? Vem skall trösta mig när jag är ledsen, vem ska belöna mig när jag har varit duktig, vem skall lugna mig när jag är stressad, vem skall mätta mig när jag är hungrig och HUR BETER MAN SIG UTAN CIGARETTER PÅ EN UTESERVERING EN VARM SOMMARDAG NÄR MAN JUST HAR FÅTT EN IMMIG ÖL FRAMFÖR SIG??????? (ber om ursäkt för mitt lilla psykbryt, men jag har ärligt talat ingen aning om hur man gör!)

Känslorna svallar, ena minuten är jag tvärsäker på att jag har gjort rätt val, i nästa minut vill jag bara skita i allt och fortsätta så här, ”man vet vad man har men inte vad man får”. Två minuter senare ser jag mitt nya lyckliga liv på små rosa moln där maten smakar så mycket mer och alla dofter är starkare, därefter kraschar jag och inser att jag inte kommer att kunna hålla mig ens 12 timmar. Jo, jag ägnar faktiskt en ansenlig tid åt det här, men så gör man väl när man är på väg bort från en nästan livslång relation?

Vad händer då när förbindelsen är över? För mig återstår det att se. I bästa fall sörjer jag ett tag och börjar sedan lite sakta mak återgå till livet, nu i ny tappning, har jag otur så kan det bli en period av nostalgi-dejting innan jag fattar att det inte kommer att bli som det en gång var. Däremot är jag ganska bestämd om att man aldrig skall återvända till en en gång avslutad relation, för det finns en orsak till att den tagit slut och det måste jag minnas.

Om jag bortser från nikotinavvänjningen som förmodligen kommer att bli ett eget litet helvete när det väl är dags, så finns det en sak som skrämmer mig otroligt mycket: Hur skall jag någonsin kunna vänja mig av med ”rökrörelsen”? Det är alltså grejen med att föra två fingrar till munnen med jämna mellanrum.

Det kan verka väldigt löjligt att fundera över en sådan sak, men jag kan inte komma på en enda sak som jag har gjort så många gånger, mer eller mindre medvetet. Jag bortser då givetvis från saker som att gå eller andas som är självklara… Nej, det jag menar är den lilla rörelsen då jag har ciggen i handen och för den till läpparna i syfte att inhalera. Jag har nämligen, efter att snabbt ha räknat över saken, kommit fram till att det är en rörelse jag hittills har gjort ungefär 4.000.000 gånger. FYRA MILJONER GÅNGER!!!

Hur slutar man med en sån sak?

Det skall bli intressant att se hur länge den vanan sitter i, jag har väldigt svårt att tro att den plötsligt skall försvinna bara för att cigaretten mellan fingrarna försvinner. Vad kommer jag att göra istället? Jag är rädd för att mina naglar ligger illa till och DET är ingen ovana jag vill ha tillbaka.

Först av allt måste jag tacka dem som kommenterat och kommit med uppmuntrande hejja-rop, både här och på FB. Jag gillar att läsa om hur andra slutat röka, så sådana storys är välkomna!

Jag har alltså valt att gå ut offentligt med mitt beslut ett antal veckor innan själva händelsen. Jag vet inte om det är ett bättre eller sämre sätt än andra, men det är i alla fall mitt sätt. Jag har en tanke och ett hopp om att denna mentala förberedelse i vetskap om att andra (kanske) följer min resa, på något sätt ger mig en extra kick och sätter mer press på mig. Jo, det måste medges, jag känner verkligen pressen, tänk om jag misslyckas första dagen efter att ha hållit folk på helspänn i månatal (som om ni inte hade annat att leva för). Nåja, den dagen, den sorgen i så fall.

Jag har medvetet valt att inte räkna varken dagar eller veckor till dagen det är dags (i motsats till min vintersemester som börjar om 620 timmar) och jag skall in i det sista försöka undvika att göra det, men här tänker jag ändå frossa i mina tankar och nojjor och funderingar allt vad jag bara orkar. Den som förväntar sig smaskiga detaljer och skvaller om annat väntar förgäves.

Nu har jag då en tid framför mig då jag skall röka så mycket jag bara orkar och hinner. Tja, varför inte, frosseri är en dödssynd jag gärna ägnar mig åt =) I den bästa av världar bör jag, när tiden är inne, vara redo för nästa steg.