Det börjar som en tanke att allt inte är riktigt på topp, det var nog kanske ganska länge sen jag var riktigt lycklig. Jag finner mig ändå i situationen och är egentligen lite för bekväm för att göra något åt det. Vi har det ju ändå ganska bra.
Ändå vill tanken inte sluta snurra i huvudet, jag tittar i smyg på andra, hur dom klarar sin vardag och ser att det finns många runt mig som har gjort samma sak, som har lämnat det bakom sig och ändå verkar …klara sig…
Jag börjar se med mer kritiska ögon på min egen relation och tvingas inse att jag nog inte mår så bra av den, ja, alltså, det är ju inte jättedåligt på något vis, och ibland är det ju rentav härligt och njutbart, men samtidigt så är dom bra stunderna mer sällsynta och ibland mår jag ju rentav riktigt dåligt.
Långsamt, långsamt börjar ett beslut ta form i hjärnan: Jag är värd något bättre än det här! Jag måste ta mig loss, göra mig fri. Ännu är det långt kvar tills föresatsen blir handling, men beslutet är taget.
Det är nu det jobbiga börjar. Ångest och rädsla. Kan jag göra det här? Klarar jag av det? Hur blir mitt liv efteråt? Kan jag leva utan dig? Hur gör man? Hur skall jag ens klara av att stiga upp och börja en dag utan dig? Vem skall trösta mig när jag är ledsen, vem ska belöna mig när jag har varit duktig, vem skall lugna mig när jag är stressad, vem skall mätta mig när jag är hungrig och HUR BETER MAN SIG UTAN CIGARETTER PÅ EN UTESERVERING EN VARM SOMMARDAG NÄR MAN JUST HAR FÅTT EN IMMIG ÖL FRAMFÖR SIG??????? (ber om ursäkt för mitt lilla psykbryt, men jag har ärligt talat ingen aning om hur man gör!)
Känslorna svallar, ena minuten är jag tvärsäker på att jag har gjort rätt val, i nästa minut vill jag bara skita i allt och fortsätta så här, ”man vet vad man har men inte vad man får”. Två minuter senare ser jag mitt nya lyckliga liv på små rosa moln där maten smakar så mycket mer och alla dofter är starkare, därefter kraschar jag och inser att jag inte kommer att kunna hålla mig ens 12 timmar. Jo, jag ägnar faktiskt en ansenlig tid åt det här, men så gör man väl när man är på väg bort från en nästan livslång relation?
Vad händer då när förbindelsen är över? För mig återstår det att se. I bästa fall sörjer jag ett tag och börjar sedan lite sakta mak återgå till livet, nu i ny tappning, har jag otur så kan det bli en period av nostalgi-dejting innan jag fattar att det inte kommer att bli som det en gång var. Däremot är jag ganska bestämd om att man aldrig skall återvända till en en gång avslutad relation, för det finns en orsak till att den tagit slut och det måste jag minnas.
Tack Heidi! Det där var jättebra och tänkvärt skrivet. Jag skall verkligen ta det till mig!
Har varit rökfri nu i snart 6 månader och känner igen allt det du skriver. Insåg nu efteråt att jag förberedde mig i ca 2 år för att sluta. Började då jag var den enda på jobbet som rökte. Det kändes dumt att jag ensam sprang ut och drog i mig några bloss för att jag ”måste” innan öppning och efter servering. Under tiden fortsatte de andra att jobba… Med tiden blev rökpauserna färre och jag började fundera på hur viktigt rökning var för mig egentligen. Mycket socialt och ofta som belöningsmedel.
Efter en utekväll ifjol somras mådde jag så jävligt illa. Har för det mesta inte klarat av att röka om jag varit riktigt illa bakfull. Det var inte lätt de första dagarna men jag klarade det och nu 6 mån senare mår jag bra och hänger med ut om nån röker men vet att jag själv kan avstå. Visst saknar jag rökandet ibland men fördelarna med ett rökfritt liv är så många fler. Idag är jag mindre stressad då jag inte ”måste” ta en cigg innan öppning. Förut kunde jag bli mera arg och stressad om det hände något att jag inte hann innan öppning och jag kom tidigare på jobb för att hinna klart med allt förarbete så jag säkert hann med den där ”måste” ciggen.
Ibland kan jag tycka att färsk cigarettrök doftar gott men nu måste jag erkänna att jag ibland tycker det efteråt luktar förskräckligt och min kära man har fått gå och byta om och borsta tänder och tvätta händer efter att han kommit utifrån. Då tänker jag på hur illa jag inte själv ha luktat ibland. Tänk på alla kunder och gäster som jag serverat och luktat som en gammal askkopp. Med tiden blir fördelarna klarare och vinner över längtan till en vän som varit så nära och kär och trygg. Som motivation tog jag ner bilder från Internet. Speciellt på rökares tänder och lungor. Lite kliché jag vet men mig hjälpte det. För mig hjälpte det också att jag tillät mig röka om jag skulle ha känt mig ”tvungen”. Hade alltid cigg hemma och så men mest betydde det för mig att jag visste att jag skulle svika mig själv om jag rökte. Det kändes viktigare att jag kunde säga till mig själv att min självdisciplin styrde. Det skulle ha varit en jättebesvikelse efteråt, även om det just då skulle ha smakat så bra. Har ännu inte rökt men drömmer ibland att jag röker. Usch vilken skuld och ångest och känsla då jag vaknar tills jag inser att det bara var en dröm. Och oj vilken känsla av lättnad då jag inser att jag fortafarande är rökfri och mår bra.
Jag nu varit rökfri ganska ”länge” och anser mig själv vara icke-rökare och har bestämt mig att jag inte vill falla tillbaka i ett beroende igen. Ännu har jag inte upplevt sommaren med terrasshäng och kalla immiga men hoppas det ska gå bra.
Att sluta röka har även stärkt mitt självförtroende och nu vet jag att klarar jag det här så ska jag klara andra saker. Nästa som jag ska ta itu med är de kilon som kom i och med att jag slutat röka. Vid tidigare tillfälle var kilona välkomna så länge jag kom ifrån beroendet men nu är det dags. Din slutarökablogg och en pratstund med Emmeli om hennes framgång har motiverat mig och gett mig en energispark till att börja kämpa med nästa steg och leva mitt liv. Varför vänta?
Massor med kämparglöd och energi från mig.
Heidi
Fint att veta att kan bli hög på känslan av att klara det, vet inte var jag skall börja leta kickar annars…
Känner så väl igen tankarna och kan nästan checka av varendaste en på listan över det jag saknar med cigg.
Livet blir jävla tomt men man är så hög på känslan av att klara det så man vet inte om man ska skratta eller gråta.
Räkna med depp varvat med eufori