Jag är för tillfället i skedet då jag söker ljuset i tunneln. Sådär på mitt eget lilla vis då…
Har hittills inte riktigt klarat av att fokusera på de positiva aspekterna av att sluta röka, på grund av att jag har haft väldigt fullt upp med att ha ångest över det jag kommer att försaka. Måste ju nämna några exempel: Så här långt ligger ”äta äppel samtidigt som jag röker” väldigt högt på listan, eftersom det av för mig oklar orsak är väldigt gott. Nu är det ju inte så att jag hela tiden, eller ens i närheten, har äpplen hemma för att äta i samband med rökning, men det har i alla fall blivit en fix ide’ över vad jag kommer att sakna… Sen kan jag ju inte komma över hur jobbiga mina uteserveringsbesök kan tänkas komma att bli i sommar, TROTS att alla före detta rökare jag har talat med säger att det inte är ett problem, så jag får väl försöka tro på det då.
Nu var det ju positiva saker jag skulle koncentrera mig på, men för att komma till saken måste jag återigen ta lite bakgrund…
När jag var yngre (ungefär 6-14 år) var jag en sån där jobbig ”teaterapa”. Jag lärde mig Viktor Rydbergs ”Tomten”, alla 14 verser, och läste den utantill på en julavslutning, jag spelade in en barnfilm för finsk tv och jag blev förbannad om jag inte fick huvudrollerna i julspelen. Dessutom hade jag inga problem med att ställa mig och sjunga ”Jag ska måla hela världen lilla mamma” inför 500 personer. Det här har NÄSTAN ingenting med saken att göra, men, min blogg, jag får breda ut mig!
Allt detta slutade ganska abrupt när jag skulle vara lucia i skolan då jag gick i 9:an, skulle sjunga solo, och under en övning fick en våldsam panikattack. Efter det har jag med omsorg undvikit allt vad sång och scener innebär. Däremot har alltid bilen varit min estrad, jag älskar långkörningar med stereon på full volym där jag kan vråla allt vad jag orkar.
Nu är det ju så illa att inte luften räcker hela vägen i de längsta tonerna på Celine Dions ”My heart will go on”, eller ”All by myself” så jag jag tänker satsa på att klara det i framtiden. Känner att jag måste betona att jag aldrig har klarat sådant, men lite ”sikta mot stjärnorna så når du trädtopparna” är ju aldrig fel =).
Mitt andra mål är att bli lika jävla bra på längddykning som jag var när jag var liten. Ännu idag har jag visserligen en lungkapacitet som gör att sköterskorna surt muttrar ”du har bra teknik” när jag gör det där blåstestet man hamnar på mellan varven i företagshälsovården, men jag måste ju nog erkänna att flåset inte är vad det har varit.
Se där! 2 mål att se fram emot. Nu skall jag ägna tiden åt att hitta fler sjuka grejer att satsa på.
Haha, den där filmen (misstänker det är den i alla fall) fick mig att äta kinakålsblad med tjock korvskiva mellan! Såg så gott ut i filmen, men verkligheten var inte riktigt lika
Ha det fint!