…på det fjärde ska det ske…

Den här dagen har återigen varit en sån där jobbig dag. Sedan 14-tiden har jag inte tänkt på någonting annat än cigaretter och att röka. Är tillbaka i 2-minuterstänkandet. På eftermiddagen var jag till och med ut till verkstaden för att se om jag kunde tigga en cigarett av någon av rökarna, men tyvärr (ja, ja.. ”tack och lov…”) såg jag inte av någon.

Istället klarade jag av dagen genom att tänka att jag definitivt skulle ta en cigarett bara jag kom hem. Efter jobbet var jag in till stan via Hesburger och sen via S-market efter kattmat och när jag väl parkerat flyttades belöningen fram till att jag måste packa upp matvarorna, byta kläder och mata kattor innan jag fick röka. Sen skulle jag äta, sen skulle ju FB och mailen kollas… och här sitter jag ännu orökt kl 20.30.

Flera har sagt åt mig att jag måste aktivera mig och fokusera på annat. Jag skulle gärna följa era råd, men min koncentrationsförmåga är för tillfället hälften av en ordinär hamsters och efter en vecka med begränsad sömn och en livsstilsändring av för mig gigantiska proportioner så är jag så mentalt och fysiskt slut att det inte finns tal om att aktivera mig. Jag är i skrivande stund nästan genomgående mekanisk. Jag vill inte se en människa, jag umgås via mail, bloggen och FB för att det inte är direkt kommunikation. Jag hoppas att det skall komma dagar då jag känner mig rastlös och sugen på liv och umgänge runt mig, men det kommer inte att hända den här veckan. Mitt fokus  är nu på att överleva utan cigaretter, 2 eller 10 minuter åt gången, gräva ner mig i varför jag reagerar som jag gör och analysera mitt eget betende samt lära känna den rökfria Elli som visst aldrig fick bli mer än 12 år gammal.

Föll till slut för frestelsen att testa elektronisk cigarett.

Det är alltså en helt nikotinfri cigarett som på något sätt skapar smaksatt vattenånga som man suger i sig och blåser ut. Den är av plast, lång som ett nödår och väger betydligt mer än en riktig cigarett så man får liksom balansera den på mitten då den ska rökas. Sen lyser den lite i ena ändan som en ”riktig” glöd. Den är helt luktfri och ”röken” (ångan) försvinner inom några sekunder när man blåser ut den. En engångs-cigarett håller ungefär 700 bloss vilket enligt hemsidan bör motsvara ca. 4 paket cigaretter. Man kan köpa den i olika smaker som kaffe och …hallonblomma… typ, men jag valde tobak för att det är den smaken jag saknar.

Tillverkaren betonar nogsamt att e-cigaretten inte är till för rökavvänjning och inte bör användas i det syftet, så jag kan inte anklaga dem för falsk marknadsföring, men jag ville ändå se om den kanske på något sätt kunde vara ett stöd i min kamp för en fortsatt nikotinfri morgondag.

Smaken i sig är inte ens nära tobak, den påminner lite om när man rökte vass-vippor som man stoppade i vassrör då man var 10-11 år gammal, eller så där som bränt papper luktar ungefär. Smaken försvinner ur mun efter några sekunder.

Själva rökandet är vansinnigt otillfredsställande. Mina tankar vandrade till när man var 14-15 och låg och torrgned med kläderna på mot nån finnig grabb som hade noll koll. Frustrerande någge nog! Jag suger och puffar och pattar och får en förnimmelse av smak, men inte tillräckligt. Jag försöker dra ner ångan djupt ner i lungorna och den försvinner på vägen. Jag försöker hålla röken i mun utan att dra halsbloss men får inte tag på smaken. Jag puffar röken mellan näsan och munhålan men blir bara irriterad.

Som jag skrev skulle cigaretten hålla ungefär 700 bloss. Jag tror jag snart har kommit upp i den mängden på bara en kväll. Noterar sedan att tillverkaren rekommenderade maximalt 15 bloss per timme. *skrattar ansträngt*. Hoppsan. Oj. Undrar vad överanvändning ger för men…?

Nåja, den har i alla fall hållit mig rökfri denna kväll. Kan ju vara värt 13,50, men tror inte det blir fler av den sorten.

Dag 4 och jag kände veckans allra första gnutta livsglädje idag! Orsaken är väl inte den allra friskaste, men jag är inte den som tycker mig ha råd att välja glädjeämnen riktigt ännu.

Orsaken till att jag log var att det kom in en skitig arbetargubbe på jobbet idag som alldeles uppenbarligen nyss hade rökt, varvid jag för min inre blick fick en syn av mig själv hur jag kastar mig över honom och kör tungan i halsen på honom. Hur galet hade inte det varit???

Utöver det är jag nog idag mest förvånad över att jag ännu är rökfri. Jag var så jävla nära att ge upp allt i går och bara sätta mig på garage-golvet och RÖKA, RÖKA, RÖKA!!! men kan inte ens själv svara på vad som hindrade mig. Det finns visst nån liten gen i mig som håller ut när jag redan själv gett upp. Sen misstänker jag att era peppningar och tips hade en hel del med saken att göra… Tackar ödmjukt!

Natten bestod åter igen av att tvinna och snurra, men blandades i natt upp med drömmar om cigaretter, vilket ju tyder på att jag sovit mellan varven.

Dagen HAR faktiskt varit lättare än gårdagen. Att jag levt nästan uteslutande på röd paprika, vindruvor och Treo hela veckan kan vara en bidragande orsak till att jag känner mig ganska lätt i huvudet.Visserligen tänker jag på cigaretter mer än 30 gånger i timmen, men det är ändå inte så där desperat nån-sliter-en-kroppsdel-av-mig längre. Suget är ännu väldigt intensivt men jag känner mig ändå nöjd med att ha varit nikotinfri i totalt 3 dygn, vilket är betydligt mer än jag klarat de senaste 27 åren.

Detta leder in på något nytt; att UNNA SIG. När man ska sluta pratas det nämligen väldigt mycket om hur mycket mera pengar en ickerökare har än en rökare. Jag har nu varit rökfri i 4 dagar vilket ger mig en ren vinst på 21€ räknat på 1,5 pkt taxfree-cig per dag. Om man räknar om det i UNNA SIG-valuta så resulterade det idag i en tandblekning a´270€.

Det faktum att jag förmodligen röker igen när denna tandblekning skall utföras om 1,5 månad ser jag lugnt mellan fingrarna på. Det viktiga är att UNNA SIG.

Just hemkommen efter kvällsjobb + inflyttningsfika hos god vän.

Dagen har varit hemsk, inte lika hemsk som igår, men hemsk. Idag har det varit ungefär så som jag föreställde mig att den första rökfria dagen skulle vara, dvs med rastlöshet, aggressioner, svettningar och ett konstant djupt sug efter cigaretter. Luktsinnet är helt klart bättre, men tyvärr ännu helt fokuserat på tobaksrök, gärna inpyrd.

Jag har även noterat nackdelar. Förut kunde jag oberört skippa lunchen och ta 2 cig extra istället. Det funkar inte nu. Nu ska det plötsligt ätas med jämna mellanrum och så blir jag dessutom av med belöningen för att jag ätit. Fuck! Det absolut värsta är ändå att jag sitter vid skrivbordet och arbetar (enligt min uppfattning) aktivt non-stop från morgon till lunch till hemgång och ändå inte klarar av ens en tredjedel av de arbetsuppgifter jag hann med som rökare. Jag fattar inte den grejen. Jag gör samma saker men ser inget resultat. Istället släpar jag efter mer och mer för varje dag och paniken växer.

Efter mina 3 bloss igår fick jag i alla fall ett helt nytt slags lugn i kroppen. Det känns som om jag plötsligt fick slappna av efter att ha krampat konstant i 42 timmar. Just nu är det bara en tidsfråga innan jag sträcker upp händerna och erkänner mig besegrad. Jag fattar att det är en fråga om envishet, uthållighet och att besegra hjärnspöken, men jag har inte motivation och psyke nog att fortsätta fightas. So what om jag dör i cancer inom 5 år, det är tradition i vår familj och då rökte varken farmor eller mormor. Jag vill sova på nätterna, vara effektiv på jobbet och njuta av min fritid.

Mitt mål har krympt under dessa 3 dagar från ”en glad ickerökare” till ”ickerökare” till ”för tillfället rökfri rökare” och sträcker sig nu till den 4/4. Tanken på ”aldrig mer” knäcker mig helt så jag försöker ge min kropp en rökfri månad till att börja med. Med tanke på att jag för tillfället har utökat mitt liv från 2 minuter åt gången till (nästan) 10 minuter åt gången så borde det vara ett rimligt mål.

Dag 2 har passerat i minst sagt maklig takt. Herregud vad tiden går långsamt när jag inte får dela upp den i cigaretter. Jag sitter där på min stol från kl 8.00 till klockan 12.00 och från 12.15 till 17.00. Har ännu inte vågat mig på iväg på lunch eftersom bilen just nu känns som den värsta fällan. Den doftar fantastiskt av inpyrd gammal tobaksrök. Hur kan någon påstå att det luktar illa? Tydligen börjar doftsinnet återkomma, för idag när jag körde hem var det verkligen intensivt.

Utöver det har dagen varit hemsk, inte lika hemsk som igår, men hemsk! Jag har känt mig som ett djur i en bur, mina kollegor går förbi, sneglar in i förbifarten och jag bara känner deras tankar om vilken drama queen jag är. Ingen säger något, alla bara sneglar och undviker mig. Gråt-attackerna har fortsatt under dagen, men dock bara med ungefär en timmes mellanrum. Jag sväljer dem och resultatet är huvudvärken från helvetet för att jag är så spänd. Har ännu inte kommit underfund med hur många Treo det behövs för att börja domna av, men 5 räcker åtminstone inte. Tack i alla fall till er läsare som tittade in och gav några uppmuntrande ord.

Tidigare idag funderade jag om jag kanske hade passerat sorg nu och istället grät över min rädsla för att misslyckas, men nu är jag så jävla trött på att må så här så jag egentligen skiter i vilket. Droppen som fick bägaren att rinna över var när jag på hemvägen träffar lillebror första gången sen vi kom hem från resan och hans replik är: ”Du ser sliten ut, har det hänt något?” istället för ”Oj, vad fräsch du är, ni måste ha haft en bra semester”.

Om en cigarett-tillverkare hade sett mig i morse så skulle jag ha signats för en kampanj direkt: ”Från söt, fräsch rökare till svullet, sönderklöst vrak på mindre än 48 timmar! NEVER QUIT SMOKING!!!”

Efter det valde jag att ge mig själv en fimp när jag kom hem, och så blev det. Jag letade upp en fimp med lite kvar (då på den tiden när jag rökte, rökte jag alltid ner till filtret) och så drog jag i mig 3 bloss (och brände läppen). Det var gudomligt. Lugnet som kom över mig var en närmast religiös upplevelse och jag är nu redo för en ny omgång mot min egen hjärna. Om jag måste börja om helt från början nu så vet jag i alla fall vad jag har framför mig och hoppas kunna hantera det lite mognare.

Har strax genomlevt mina 12 första nikotinfria vakna timmar på 27 år. Jag säger bara: FY FAAAAAN!!!

Visst, jag har föreställt mig och skämtat om ”worst case scenario”, men INGENTING hade förberett mig för 12 timmar av mer eller mindre konstant bölande, destruktiva och riktigt vansinniga tankar, eller det jag har sysslat med sedan kl 17  idag (nu är den 18.40): KONSTANT ÄTANDE.

Efter att jag skrev gårdagens inlägg gick jag och la mig för en natts stärkande sömn. Den stärkande sömnen uppgick, då klockan ringde för väckning, till totalt cirka 3 timmar. Jag steg upp, men sen visste jag inte vad jag skulle göra istället för att röka. Efter en stunds yrande insåg jag att duschen var nästa steg. Jag unnade mig faktiskt 5 minuter extra i duschen, vilket var väldigt skönt. (positive thinking).

Morgonrutinerna i övrigt gick okej, men sen blev det riktigt jobbigt. När jag körde ut ur garaget började tårarna rinna, och det har dom då alltså inte slutat med ännu. Det kan hålla upp en liten stund, tror dagens rekord är 15 minuter, men så kommer en liten tanke som: ”när jag har gjort den här uppgiften går jag och röker” och så är det kört. Frågar nån hur jag mår börjar jag böla igen.

Skulle det vara så att jag tjänar mitt levebröd hemifrån eller bara annars inte har med folk att göra skulle ju det här inte ha någon som helst betydelse, men nu råkar jag arbeta i en affär, med konstanta kund- och leverantörskontakter så dagen har varit minst sagt jobbig. Faktum är nämligen att för andra än den som lider av nikotinabstinens så är det tyvärr ingen big deal. Den som aldrig har rökt fattar inte grejen och den som själv röker vill inte veta (hörde själv till den kategorin för mindre än 24 timmar sen).

Saken blir inte bättre av att jag aldrig har hört talas om någon som reagerat som jag gör. Så här skall det ju inte vara, jag ska vara lite småsur och ha lite lagom ångest samtidigt som jag är stolt över att hålla mig från nikotinet. Istället känner jag mig som en komplett galning blandat med världens största 5-åring som bölar hysteriskt för att jag inte får slickepinnen jag vill ha. Jag känner sorg jämförbar med sorgen över en förlorad familjemedlem eller nära vän (yes, säkert provocerande för en del, men kom ihåg: min blogg, mina känslor).

Det galna stoppar inte med det. Redan före lunchpausen började jag drömma om att sätta näsan över en överfull askkopp och dra in, sen vågade jag inte äta lunch för det är ju så gott att röka efteråt… Det blev en måltidsersättning istället. Eftermiddagen ägnades åt fantasier om smaken av fimparna i askkoppen i garaget. Jag luktar på mina kläder för att känna röklukt. Nu sen jag kom hem har jag ägnat mig åt att skuffa in en stadig ström av vindruvor och paprika (coachen säger att det kan hjälpa) och försöker hålla mig rökfri 2 minuter i taget. Baby steps.

Jag kämpar vidare och försöker hålla näsan ovanför vattenytan, men om den här galenskapen fortsätter är det inte värt det. Jag utmanar mig själv att klara detta första dygn, men mer än så känns övermäktigt just nu.

Jaha, då var avklarat. Sista cigaretten är rökt och de återstående 17 cigaretterna i paketet är sönderbrutna och bortkastade.

Det känns verkligen märkligt, även om jag inte alls fattar vad jag har gett mig in på ännu. Just nu är ju nikotinnivån på topp. Nu återstår mental förberedelse inför morgondagen som lär bli en av de tyngre i mina dagar. Denna förberedelse består för tillfället av ett glas vin, som farväl till gångna tider och som uppmuntran inför framtiden.

Som en liten kuriosa kommer jag (som normalt aldrig väger mig) att väga mig med jämna mellanrum för att se hur mycket jag går upp. Vikten idag är 63,6kg.

Ni kan väl hålla tummarna för mig de första 3 dagarna va?

Hej söndag. Välkommen. Nu börjar det verkligen bli nära.

Tyvärr har ju mitt avsked grumlats lite av sambons försprång då jag, som jag tidigare skrev, nu är förvisad till garaget. Samtidigt som jag är otroligt stolt över hans tappra avhållsamhet känner jag ett sting av dåligt samvete varje gång jag smyger mig ner dit för ett njutningsfyllt bloss.

Jag vet ju precis vilka cigaretter som är de godaste och när suget är som störst för honom. Sen sitter jag här som värsta hycklaren och peppar med ”30 sekunder så går röksuget över”, varefter jag själv går ner och girigt pattar på ännu en cig. Respect!

Det här blir nu bara en kort reflektion. Jag återkommer innan dygnet är till ända.

Hemma igen då efter en underbar semester. Jag skulle kunna breda ut mig hur länge som helst om ljumma vindar, varm sol på en blek vinterkropp och långa lata dagar lyssnande på våg efter våg som sakta bygger upp i det turkosa Atlanthavet innan den rullar in mot de vita stränderna, men nu är ju inte det här en reseblogg…

Nu är det då plötsligt bara 2 dagar kvar innan mitt rökfria liv skall börja. Det känns ännu helt osannolikt, men faktum börjar smyga sig på mig. Min fantastiska sambo drog sitt sista bloss på Sals flygfält innan vi klev ombord för resan hem och har nu hållit sig rökfri i 1 1/2 dygn. En otrolig bedrift med tanke på att jag röker mer än någonsin.

Vi har i alla fall lyckats med att under de senaste 14 dagarna dra i oss imponerande 42 paket cigaretter. Rätt bra jobbat eftersom jag hade en luftvägsinfektion när vi åkte som jag reparerade med antibiotika och kraftig medicin under första veckan. Notera gärna att jag inte är speciellt stolt över konsumtionen, det är bara läskigt.

Till min stora glädje gick dock resan mellan Sal och Helsingfors (10 timmar) över förväntan. Jag hade laddat upp med snus, men tog bara en portion, efter middagen, mest för sakens skull. På resan ner snusade jag varannan timme och var ganska irriterad innan vi var igenom alla kontroller och jag fick dra ett efterlängtat bloss.

Sen vi kom hem är jag av förklarliga skäl förvisad till garaget med mitt rökande och eftersom jag valt att inte ta med mig någon ”underhållning”, som telefon eller en tidning ner, så känns det plötsligt bara dumt att lämna en intressant konversation eller en bra film för att gå ner i garaget, sätta sig på en vickande pall och glo i väggen i 5 minuter för att få rökbehovet tillfredsställt.

Är ännu väldigt ambivalent. Ena sekunden är jag helt säker på att det kommer att gå jättebra att sluta, herregud, jag är ju ändå varken den första eller sista som slutar, men i nästa sekund kan jag inte för mitt liv tänka mig att klara ens den första förmiddagen.

Skall dock försöka att inte stressa upp mig allt för mycket innan det faktiskt är dags. Återkommer.

I morse när jag var ut på morgonciggen slog det mig att det torde vara sista gången jag står ute i morgonrock klockan 7 på morgonen och drar i mig rök. Nu återstår 2 1/2 veckas bortavaro, en fredagsmorgon, då jag bara hinner landa innan jag skall på jobb, en helg och så är det slut.

Skrämmande, spännande tanke.

Återkommer när jag fått resväskan upp-packad.