…på det fjärde ska det ske…

Har strax genomlevt mina 12 första nikotinfria vakna timmar på 27 år. Jag säger bara: FY FAAAAAN!!!

Visst, jag har föreställt mig och skämtat om ”worst case scenario”, men INGENTING hade förberett mig för 12 timmar av mer eller mindre konstant bölande, destruktiva och riktigt vansinniga tankar, eller det jag har sysslat med sedan kl 17  idag (nu är den 18.40): KONSTANT ÄTANDE.

Efter att jag skrev gårdagens inlägg gick jag och la mig för en natts stärkande sömn. Den stärkande sömnen uppgick, då klockan ringde för väckning, till totalt cirka 3 timmar. Jag steg upp, men sen visste jag inte vad jag skulle göra istället för att röka. Efter en stunds yrande insåg jag att duschen var nästa steg. Jag unnade mig faktiskt 5 minuter extra i duschen, vilket var väldigt skönt. (positive thinking).

Morgonrutinerna i övrigt gick okej, men sen blev det riktigt jobbigt. När jag körde ut ur garaget började tårarna rinna, och det har dom då alltså inte slutat med ännu. Det kan hålla upp en liten stund, tror dagens rekord är 15 minuter, men så kommer en liten tanke som: ”när jag har gjort den här uppgiften går jag och röker” och så är det kört. Frågar nån hur jag mår börjar jag böla igen.

Skulle det vara så att jag tjänar mitt levebröd hemifrån eller bara annars inte har med folk att göra skulle ju det här inte ha någon som helst betydelse, men nu råkar jag arbeta i en affär, med konstanta kund- och leverantörskontakter så dagen har varit minst sagt jobbig. Faktum är nämligen att för andra än den som lider av nikotinabstinens så är det tyvärr ingen big deal. Den som aldrig har rökt fattar inte grejen och den som själv röker vill inte veta (hörde själv till den kategorin för mindre än 24 timmar sen).

Saken blir inte bättre av att jag aldrig har hört talas om någon som reagerat som jag gör. Så här skall det ju inte vara, jag ska vara lite småsur och ha lite lagom ångest samtidigt som jag är stolt över att hålla mig från nikotinet. Istället känner jag mig som en komplett galning blandat med världens största 5-åring som bölar hysteriskt för att jag inte får slickepinnen jag vill ha. Jag känner sorg jämförbar med sorgen över en förlorad familjemedlem eller nära vän (yes, säkert provocerande för en del, men kom ihåg: min blogg, mina känslor).

Det galna stoppar inte med det. Redan före lunchpausen började jag drömma om att sätta näsan över en överfull askkopp och dra in, sen vågade jag inte äta lunch för det är ju så gott att röka efteråt… Det blev en måltidsersättning istället. Eftermiddagen ägnades åt fantasier om smaken av fimparna i askkoppen i garaget. Jag luktar på mina kläder för att känna röklukt. Nu sen jag kom hem har jag ägnat mig åt att skuffa in en stadig ström av vindruvor och paprika (coachen säger att det kan hjälpa) och försöker hålla mig rökfri 2 minuter i taget. Baby steps.

Jag kämpar vidare och försöker hålla näsan ovanför vattenytan, men om den här galenskapen fortsätter är det inte värt det. Jag utmanar mig själv att klara detta första dygn, men mer än så känns övermäktigt just nu.