…på det fjärde ska det ske…

Det är med sorg i hjärtat jag skriver detta.

Vi lärde känna varandra när jag ännu bara var ett barn.

Jag minns första gången vi möttes på allvar, ute på en sten, bakom en sjöbod, en vårkväll. Jag var 12.

Till att börja med kom vi nog inte så bra överens, men redan den där allra första gången gjorde du mig nyfiken och fick mig att känna mig lite vuxen och modig.

Mycket snart hade du mig i ditt grepp. Först möttes vi bara ibland, mest på helgerna, men det tog ändå mindre än ett år innan du hade nästlat in dig i min vardag.

De första åren fick vi minsann smyga med vårt förhållande, snabba möten i hemlighet på någon undanskymd plats. Det var dessutom konstant svårigheter med att få tag på dig när jag ville, men vartefter jag behövde dig mer och oftare blev min uppfinningsrikedom större.

Snart nog fyllde jag 16 och du blev tillgänglig överallt för mig och vi kunde umgås öppet. Ljuvliga dagar!

Vi upplevde hela mitt tonårsliv tillsammans. Du var med mig vid första kyssen, första fyllan, när oskulden rök, när jag flyttade hemifrån, när jag fick körkort…

Ja, det är egentligen helt otroligt! Du har varit med mig på varenda en fest, du har varit med mig då jag gråtit mig till sömns över förlorad kärlek, du har funnits vid min sida i mina allra lyckligaste stunder och i min djupaste sorg. Vi har delat vardag som fest, i vått och torrt, i nöd och lust. In sickness and health…

Tänk, inte en enda dag i mitt vuxenliv har jag varit utan dig.

Nu har jag dock börjat inse att vårt förhållande inte är som det skall vara. Bilden du gett mig av att vara tröstande, lugnande, sövande, mättande, belönande är inte på riktigt. Det du har gjort är att hjärntvätta mig till att tro att jag inte kan leva utan dig.

Nu är det snart dags för mig att bryta mig fri från dig och försöka stå på darriga men helt egna ben för första gången i mitt vuxna liv.

Jo, jag är livrädd för att försöka och för att kanske misslyckas. Men om jag väljer att stanna i vår relation så kommer du att fortsätta att förstöra för mig eftersom du är en stå stor del av mitt liv.

Jag vet nog att du kommer att försöka hindra mig. Du kommer att spöka i min hjärna och psyka mig för att ta dig tillbaka, men jag hoppas och önskar att jag hittar styrkan i mig själv för att hålla dig ifrån mig.

Det här blir mitt avskedsbrev till dig. Ännu har vi några veckor tillsammans, men den 4 mars åker du ut! Jag inser det absurda i att vi levt sida vid sida i 27 år.

Den sista tiden tillsammans skall vi umgås intensivt, jag skall reflektera över vårt gemensamma förflutna och fokusera på en framtid utan dig. Jag vill inte tacka dig för allt du gett, men ändå ge dig detta erkännande.

Mitt mål är att en dag kunna se tillbaka på det vi haft med ett snett leende och konstatera för mig själv att det var en destruktiv period i mitt liv som är över nu, men att man aldrig skall ångra sina erfarenheter.

Farväl cigarett, snart skiljs våra vägar.

Elli