WOW!

mars 25th, 2018

Jag har tänkt på den här bloggen väldigt många gånger, men tydligen inte tillräckligt mycket för att ge ett livstecken ifrån mig.

På något vidunderligt sätt är jag fortsättningsvis rökfri. Jag har ingen aning om hur det har gått till och jag vill inte äventyra min ”mojo” men jag vaknar på morgonen och går och lägger mig på kvällen och däremellan har jag inte rökt en endaste efterlängtad cigarett.

Med efterlängtad menar jag verkligen efterlängtad. Jag dagdrömmer ännu nästan varje dag om djupa halsbloss. Undrar när det ska ge med sig? Ofta röker jag i sömnen också och vaknar i panik över om det har hänt på riktigt.

Jag har tagit mig förbi vissa milstolpar; en regnig och blåsig vecka på Gran Canaria hade varit ett ypperligt tillfälle att börja röka igen. Jag satt som en blodhund på kvällarna och drog in doften av rök från de andra gästernas bord, men i slutändan valde jag att vid två tillfällen ta en snus av min sambo istället (snus är verkligen inte min grej).

Utöver det har jag gått upp 8 kg sedan min paus-start. Det är jättejobbigt! Jag känner inte igen, och vill inte se, blobben som möter mig i helkroppsspegeln. Jag är uppriktigt äcklad! Problemet är att man inte får säga så om man har varit liten till växten tidigare. Jag möter ingen som helst förståelse alls.

Jag började promenera vid årsskiftet. Sedan dess går jag raskt en halvtimme per dag.  Jag har lämnat bort min dagliga flaska Battery och jag har halverat min helg-cola förbrukning. Det hjälper inte. Barbamamma vägrar att lämna spegelbilden och vågen vägrar gå under 70. Jag är så jävla knäckt!!!

Livet går vidare!

 

Livet består av annat än kungskrabba

november 3rd, 2017

För två helger sedan firade jag dag 50 sedan rökuppehållet. Det är visserligen en sanning med modifikation eftersom jag rökte 10 cigaretter under dessa 50 dagar, men nåt ditåt i alla fall. (jag tror det var mindre än 10, men so what…)

Detta firades ”stort” med gratinerad kungskrabba och kändes, ärligt talat och med facit i hand, jävligt bra. Ibland lyckas jag faktiskt inbilla mig att jag har varit rökfri och att jag är duktig…

Efter det har jag fortsatt att stiga upp varje morgon och hållit mig från att röka. Fattar ännu inte grejen, men det kanske kommer med tiden.

Hejja mig!

Att komma ut

oktober 20th, 2017

Ikväll gjorde jag det!

När jag började den här bloggen för 5(?) år sedan hade jag inte en aning om hur den skulle utvecklas, men det var för mig en del av charmen med den. Jag ville bara få skriva ur mig tankarna och frustrationen på ett sätt som inte funkar på FB och jag hade inte ork nog för att skriva i bok som jag gjort tidigare hela mitt liv.

De som följt mig vet ju att det slutade i ren jävla dynga och ingenting. Mitt överpretentiösa babbel blev till intet. So sad! Eller, egentligen inte. När jag nu några år senare har läst igenom allt så fattar jag ju hur seriös jag var då, men med facit i hand var jag ju bara naiv och ville så väl. Inte mot mig själv, men mot dem som tyckte att min arbetsplats skulle bli en rökfri arbetsplats. Samtidigt som jag roterade mitt i en arbetslivskris som jag absolut inte ville kännas vid. A disaster waiting to happen…!

Jag vore ju korkad om jag inte ser tillbaka och lär av mina misstag och det är där jag är nu. Sedan första rökfria dagen den här gången har jag velat vråla ut om min helt enastående kamp mot nikotinet. Jag har velat få uppmuntrande hejja-rop och applåder för varje dag jag alls stigit ur sängen och åkt på jobb. Jag vill ha uppmärksamhet, erkännanden, strålkastarljus och knäböj, men tyvärr så inser jag ju att det inte är det som håller mig från ciggen. Pressen av ”folk som vet” gör det hela så jävla mycket värre! Jag skäms som en hund för mina misslyckanden som flashas ut i bloggvärlden och känner mig mer tragisk än någonsin.

Nu har jag ändå, 50 dagar in på rökpausen, valt att lägga ut det på FB och reaktionerna lät inte vänta på sig. Jag har fått SÅ mycket pepp och ”kämpa vidare” så jag har gråtit några gånger redan av all kärlek och känt mig så värdefull, varm i hjärtat och stolt!  Men PRESSEN! Den växte ju 100 gånger bara av att klicka på ”sänd”-knappen!

Jag kämpar vidare mot vansinnet!

 

Lördagstankar

oktober 8th, 2017

Klockan har just slagit 12 mot den 2:a söndagen i oktober och jag avnjuter de sista dropparna i vinflaskan jag öppnade efter middagen. Ännu en ensam, rökfri helg, men den första i mitt liv som tillbringat ensam i sällskap av en flaska vin. Under september månad valde jag att vara helt utan alkohol, dels för att jag brukar vara det en månad i året sedan 20 år tillbaka, men denna gång kanske mest för att lära mig att leva rökfri utan alkohol innan jag kastar in den jokern i leken. Jag började röka innan jag började dricka, så en fylla utan cigaretter är något helt nytt för mig, bortsett från mitt misslyckande för 4 år sedan.

Förra helgen var jag på fisketävling med kollegor från olika verkstäder. Egentligen skulle min vita månad slutat vid 12-slaget mot söndagen, men jag valde att avsluta den 6 timmar tidigare för att få dricka vin till middagen. Jag var aldrig speciellt orolig för röksuget före kvällen, men jag vet ju att vettet går ut när alkoholen går in så helt safe kändes det ändå inte. Med facit i hand gick det bra. Jag klarade av att gå ut med rökarna men hålla mig ifrån att röka själv trots att det doftade gudomligt och nästan gjorde ont av saknad att se dem dra in allt skit i lungorna. Älskade, saknade Marlboro…

Veckan som varit har ärligt talat gått av bara farten. Jag suger frenetiskt på mina tabletter efter behov och det funkar. Inte så att jag tycker att allt är toppen, men jag tar mig igenom dagarna. En lite större kris var när jag på väg till jobbet på fredagen insåg att jag inte hade plåster på mig (eller med mig heller, för den delen). Bara vetskapen gav mig lite panikvågor, men jag intalade mig att klara läget fram till lunch då jag ändå skulle till apoteket för att köpa nya plåster. Det gick över förväntan. Hann inte till apoteket på lunchen och satte inte på plåster förrän kl 18 på kvällen. I smyg är jag sjukt stolt över mig själv, men den lilla djävulen som sitter på axeln och viskar ”du är ju helt jävla dum i huvudet, vem fan tror du att du är, det finns folk som slutar röka utan ersättning också” tog ner mig hyfsat snabbt.

Största krisen har utan tvekan varit de senaste timmarna. Jag hade suttit och pattat på min vinflaska i typ 4 timmar när jag noterade att det inte kom varmvatten ur kranen. En sväng till pannrummet avslöjade att pannan var av. Det här är en sak som hänt 3-4 gånger tidigare under åren vi bott här och regeln är att det händer när Nalle är på jobb. Hittills har det löst sig med desperata samtal till vänner som kommit och fixat det oavsett vardag eller helg, men att börja höra runt halv 11 en lördagskväll kändes bara jobbigt.

Normalt hade jag gått ut, tagit en cigg, funderat igenom mina val och sedan haft en lösning på ett eller annat sätt. Nu var jag plötsligt tvungen att lösa situationen utan cig. Hur gör man??? Jag slängde in en tablett (ytterst otillfredsställande) gick ner, skruvade upp det som gick att skruva på, rensade sot och skit ur det jag såg att det kunde rensas sot och skit ur, testade att starta pannan och det funkade! WOW! Stor klapp på axeln! Skruvade fast allt igen och gick tillbaka till soffan.

Det var då det blev jobbigt på riktigt! Ingen belöning!?! Under 15 minuter var jag så röksugen så jag kunde ha gjort en hel massa saker jag normalt inte hade gjort för en cigarett. Det bara gick inte att vända tankarna!!! Jag var flera gånger på väg att messa Nalle och be om koordinater för en cig, men envisades med att inte ta steget. Till slut släppte det. Inte helt, jag skulle ännu nu TOKröka om jag hade cigaretter framför mig, men såpass att jag kan hantera det. (eventuellt genom att skriva här non-stop i 50 minuter…)

Summa summarum tror jag till min stora förvåning att jag kommer att avsluta även denna dag utan cigarett. Det har nu gått 15 dygn helt orökt. Klappar mig själv på axeln och sprättar samtidigt iväg den lilla djävulen som försöker sänka mig.

 

Allmänna funderingar

oktober 3rd, 2017

Hösten är här och tanken på en låååång tid av bara mörker och kyla framför mig gör att jag inte alls är på topp. Jag vet inte om jag vill sälja allt jag äger och ta en enkelbiljett långt bort eller krypa ihop i fosterställning under elektriska filten och stanna där. Tyvärr är inget av alternativen aktuella så jag stiger upp varje morgon, klär på mig och går på jobb, går hem när dagen är slut och ligger passiv i soffan tills det är dags att gå lägga sig.

Rökpausen fortsätter. Dag 33 sedan jag började det här spelet. 10 dagar sedan jag rökte senast och 683 cigaretter mindre än jag normalt hade rökt under den här tiden. Det är ju jättebra för min kropp och hälsa. Yippiii!!! Tyvärr märker jag ingen skillnad någonstans alls utom då jag väger mig…

Dagarna går i alla fall aningen snabbare nu än de gjorde för två veckor sedan och jag är inte konstant, ständigt röksugen längre. Jag har gått ner från 21 mg plåster till 16 mg sedan helgen och tänker ärligt talat inte så mycket på att dom sitter där. Tabletterna är med mig vart jag än går, men även där märker jag att jag minskar successivt på användandet. Tuggummituggandet har jag gett upp nästan helt, men det var det jag gillade minst från början så det är ingen sorg.

En sorg var däremot den senaste ciggen jag rökte. Fram tills den har jag ju verkligen njutit av de cigaretter jag har rökt efter paus-starten och dom har gett mig en tillfredsställelse som varat i långa tider. Med den senaste var det helt annorlunda. Den var visserligen precis så god som de andra har varit, men jag märkte ändå genast att det var något annorlunda. När jag hade fimpat den kände jag mig bara tom och färdig. Det var en riktig besvikelse. Efter det har det inte känts värt att röka igen.

Annars finns det inte mycket att orda om. Världen är komplett galen med krig, masskjutningar, hat och rädslor. På privata planet slåss jag med skattebyrån och hoppas att morsans hus skall bli sålt. Med andra ord väldigt ekonomiskt fokus för min del. Musikvärlden förlorade Tom Petty i natt, något som berörde mig betydligt mer än George Michaels och Princes (för att inte tala om Michael Jacksons) död… På facebook skall man visa sitt stöd mot cancer genom rosetter, men jag väljer att göra en inbetalning till någon cancerfond när lönen kommer istället.

Hoppas mitt humör är bättre nästa gång jag skriver, för den här läsningen blir ju ingen gladare av.

Tjolahopp!

Förmågan att kunna vända det positiva till något negativt

september 20th, 2017

Jaha, dagarna går trots att jag inte fattar hur det går till.

Skulle någon fråga mig hur lång tid som gått sedan 1:a september så skulle jag spontant svara runt två och en halv månad. Men det är visst bara den 20:de… Det har alltså inte ens gått tre veckor sedan mitt beslut att pausa rökningen. Otroligt, men det kanske blir så när varje dygn känns som tre.

Jag kan alltså tipsa er som tycker tiden rusar iväg: Testa att börja röka, rök 32 år och sluta sedan. Tiden stannar!

Jag måste ju erkänna att inget kan jämföras med den hemska, vidriga första veckan. Den var en avgrund utan slut, men jag är ändå, ärligt talat, så innerligt trött på det här rökpausandet och vill bara att den här fåniga farsen ska ta slut snart. Jag vill att allt ska bli som vanligt!!!

Trots det fortsätter jag, inte bara 10 minuter åt gången, nu är jag uppe i kanske två timmar, men funderar för jämnan vad det är jag håller på med, varför utsätter jag mig själv för det här?

-Jag har vid det här laget rökt ungefär två limpor mindre än jag normalt hade gjort, vilket ger mig ett ekonomiskt plus på ca 70€. I can tell you att jag har lagt ner betydligt mer än så på nikotinpreparat.

-Jag har vid det här laget tjänat ungefär 30 timmar i tid som jag inte ägnat åt att röka. Istället har jag lagt den tiden (och betydligt mer än så) på att tänka på cigaretter, drömma om cigaretter och krisa existentiellt rent allmänt. Tid har även ägnats åt nedanstående punkt.

-Jag har belönat mig själv för min ”otroliga” bedrift genom att handla kläder på nätet för 370€, boka en resa till Gran Canaria i vinter för 1500€ och toppa det med en klipp- och färg för ytterligare nästan 150€.

-Jag har trots mitt lidande och kämpande rökt sammanlagt 6 cigg den här månaden. Utslaget på 2 1/2 månad (räknat i min tidsuppfattning) är det inte mycket, men när jag tänker på att det inte ens gått tre veckor (reell tidsuppfattning) så vill jag bara krypa ihop i fosterställning och gråta.

I hate my life!

 

”Återkommer” blev visst nästan 4 år.

september 9th, 2017

Har tänkt på den här bloggen med jämna mellanrum, men aldrig kommit mig för att starta upp den igen. Nu har det i alla fall just gått 4 år och jag är på sätt och vis tillbaka på ruta ett även om nästan ingenting är detsamma.

Jag har ännu en gång gett mig på en fight mot cigaretterna och är nu på dag 8 (bara en timme kvar till dag 9) och den här gången testar jag hjälp och stöd av rökavvänjningen på ÅHS. Jag besöker en sköterska där ungefär en gång i veckan och skall fortsätta med det så länge vi gemensamt tycker att det behövs. Nu har jag äntligen den vidriga första veckan bakom mig och börjar klara av att uttrycka mig utan att bryta ihop och gråta eller vilja slita strupen av den som råkar komma i min väg.

Som det är nu använder jag nikotinplåster och sugtabletter och byter av med tuggummi mellan varven. Jag har valt att röka vid 4 tillfällen men tänker inte låta mig nedslås av det. Jag har ju trots allt rökt ungefär 160 cigaretter mindre än jag normalt skulle ha gjort under dessa dagar… De 4 cigaretterna var för övrigt helt fantastiska så jag har en bit kvar att jobba med mig själv, men det visste jag ju från tidigare.

Jag ska gå tillbaka lite i tiden och i korthet dra vad som hänt i mitt liv sedan jag skrev senast. Då skulle jag ju börja på mitt nya jobb som butiksansvarig för Colorama och var riktigt taggad. Jobbet var fantastiskt! Jag trivdes från första stund och lärde mig så otroligt mycket. Colorama är en underbar kedja att jobba med och jag fick en del nya vänner för livet under mina år med dem. Jag gick bland annat en ledarskapskurs i Sverige som var väldigt givande. Tyvärr drogs företaget jag var anställd hos med en del skulder då jag kom och jag hade inte kunskapen och kapaciteten att vända det. I årsskiftet 2015-16 såldes lagret till Byggvaruhuset som också ansökte och godkändes i Colorama-kedjan. Jag och min kollega fick erbjudandet att flytta med till Byggis men för min del med mycket sämre arbetsvillkor, sämre lön och utan chefsposition och ansvar. Eftersom jag egentligen inte hade några alternativ valde jag att haka på. Mina farhågor var att det skulle bli svårt för mig och så blev det. Från att ha ansvarat inför Colorama-kedjan under flera år fick jag plötsligt inte ens förtroendet att beställa en tapetrulle direkt från leverantören, för det jobbet skulle skötas av inköpscheferna.  Jag hade verkligen, verkligen velat se en annan lösning och ett annat slut på min Colorama-tid, men efter ungefär 6 månader av vantrivsel och besvikelse dök det upp ett alternativ som jag genast hakade på.

Nu är vi framme i maj 2016. Efter det här började en helt vansinnig tid. Inom 30 dagar hade jag sökt ett nytt jobb, fått det jobbet, suttit med min mamma tills hon drog sitt sista andetag, sagt upp mig från Byggis, ordnat en begravning i Tammerfors, börjat på det nya jobbet och urnsatt min mammas aska. Det hände säkert en del annat också under den tiden, men det minns jag inte så mycket av.

Sedan ett år och 3 månader jobbar jag alltså nu på SOS Bilservice. Vi sköter märkesservicen för Honda, Mercedes, Citroën och BMW. Min huvudsyssla är reservdelsförsäljning och garantihantering. Det är ju långt från inredningsbranschen, men jag har ju en del kunskaper kvar någonstans i bakhuvudet sedan min tid som bildelsförsäljare på Dax. Gänget jag jobbar med är toppen, det är en liten, lugn arbetsplats med nära till cheferna och en passlig arbetsbelastning. Jag trivs riktigt bra även om det här jobbet, som alla andra, har sina nackdelar. I det här fallet har jag en del problem med en leverantör där språket ställer till det (vore bra att kunna tala och skriva franska) men det finns så mycket annat som uppväger det bekymret.

Ja, det var väl de senaste åren i korthet. Utöver det kör jag samma bil som tidigare och bor kvar i samma hus som tidigare, med samma sambo. Katterna har reducerats till 3 stycken efter att min älskade Kurtan inte orkade med längre efter nära 19 år med mig. Saknaden är stor och minnena många och kära.

Sådärja. Nu fick jag en timme att gå och jag går in på dag 9. Nu skall min hjärna snart få vila från röksuget i några timmar. Sömnen är en välsignelse när den väl kommer. Jag hoppas att jag kommer igång med bloggandet igen och att det inte dröjer 4 år tills nästa gång. Nu har jag i alla fall sparat lösenordet på datorn…

Nattinatt!

Återkommer

november 5th, 2013

Köpte en jättefin ny laptop för en vecka sedan. I torsdags lämnade jag in den till Ålcom för att de skulle lägga in ålcom-mailen i den (eftersom deras system inte synkar med Windows 8). På fredagen meddelade de att de inte kunde göra något åt saken eftersom batteriet var urladdat. Det fick jag veta på måndagen då jag var dit för att fråga om den var klar. Hade missat att kolla av telefonsvararen. Idag var jag dit med laddaren och i morgon hoppas jag få tillbaka mitt nyförvärv, denna gång med fungerande mail.

I väntan på detta bojkottar jag bloggen och min gamla härk till dator, som saknar tangenter och låter som om den är på väg att lyfta när jag slår igång den. Som om inte det skulle räcka så glömde jag även mottagaren till musen i den nya datorn då jag lämnade in den och tvingas nu använda den där obehagliga lilla plattan för att navigera. Det finns en orsak till att jag inte använder den. Den är ett djävulens påfund!

Planen är att inom en snar framtid berätta lite om mitt nya jobb och hur jag lever, men ni får ge er till tåls några dagar till.

Plötsligt händer det

oktober 23rd, 2013

För den som eventuellt kan ha missat min profiluppdatering på FB kan jag berätta att jobbet blev mitt! Jag börjar som butikschef på Colorama redan i morgon. Jag är överlycklig och lättad och tacksam och lite nervös. Visserligen mjukstartar jag med att börja först kl 12, men ändå. Det kom ganska hastigt på om jag får uttrycka det milt.

Orsaken till att jag fick jobbet är mina språkkunskaper och att jag har ett gott rykte om mig som seriös och ordningsam samtidigt som jag har skinn på näsan och lång erfarenhet av butiksarbete. Jag blev väldigt glad för det, efter allt vad jag har gått igenom i år så känns det verkligen som en upprättelse. Jag borde vara en bättre människa , men jag kan inte låta bli att känna ett litet ”HA! Screw you!” (så här helt inofficiellt, oss emellan).

Samtidigt ser jag faran i ordet ordningsam och hoppas att jag kan hålla det på en nivå jag klarar av. Det är nu jag skall börja praktisera det jag lärt mig på KBT:n. Jo, mitt arbete är viktigt för mig, men det får inte ta över. Jag sa idag på mötet att jag tänker ägna de första veckorna åt att lära mig basics och ta in allt nytt utan att ta allt för stor plats. Det är trots allt en ny värld som öppnar sig för mig med tapeter, klinkers och även om jag har arbetat med färger i över 10 år så har det varit med fokus på bil-lacker och tillbehör. Jag har ingen aning om vad du skall använda om du vill måla en byrå… (även om billack fungerar utmärkt även för det…)

När jag väl fått bekräftat att jobbet är mitt så gjorde jag ett besök på skattebyrån för att få ett nytt skattekort. Efter att jag köptes ut från min tidigare arbetsplats var jag dit för att kolla upp att jag inte har tjänat så mycket att jag hamnar på vansinnig restskatt nästa år, det resulterade i att jag fick en restskattesedel med mig därifrån på 1100€ för att undvika det… Notera att det här var EFTER att jag av skattetekniska skäl betalade 25% skatt på hela utköpssumman (trots att jag bara har 21% på skattekortet). Mitt nya skattekort, som gäller till sista december, är bara sk(r)attretande. Jag betalar nu 60(!!!!!!!)% på allt jag tjänar under resten av året. Till på det hade damen i kassan mage att påpeka för mig att jag ändå kommer att få 160€ i restskatt nästa år. Jag gav ett litet uttryck över att jag inte tyckte det här var klokt, varefter damen lite surt påpekade åt mig att hon också ville tjäna lika mycket pengar som jag har gjort i år. Jag kunde inte annat än skratta åt henne och fråga om hon trodde att jag var rik på något sätt. Jag har de facto betalat över 8000€ i skatt DEN HÄR MÅNADEN. Min första månad som arbetslös!!! Har inte räknat exakt på det, men totalt har jag betalat långt över 30% på varje intjänad cent, detta trots att jag har lån på över 100.000€.

Nu var ju inte tanken med det här inlägget att börja tjata om pengar. Jag är väldigt medveten om att det runt mig finns människor som är långtidsarbetslösa och andra som arbetar häcken av sig och ändå inte får ekonomin att gå ihop, men jag ville mest bara påpeka det märkliga i vårt skattesystem, att om man lyckas få ihop lite mer än det står på skattekortet så skall man straffas som fan för det.

Nog om det. Nu tänker jag avnjuta ett glas till ur vinflaskan jag öppnade för att fira mig själv och bara slappna av efter allt vad det här året har haft i bakfickan för mig. Jag skulle vilja njuta av framgången jag haft idag, men någonstans naggar en tanke om att om något verkar vara för bra för att vara sant, så är det också så. Kalla det cynism eller överlevnadstänk, om ni vill.

Jag vill också passa på att tacka alla er som följt bloggen och hållit tummar och peppat och annars bara funnits och läst. Kramar till er! TACK!

 

Dansar lite försiktigt

oktober 21st, 2013

Idag, på eftermiddagen, när jag redan gett upp allt hopp om jobbet, så fanns det plötsligt ett mail ifrån företaget i inkorgen! De vill träffa mig igen för att diskutera löner och annat praktiskt, om jag ännu är intresserad av tjänsten. OM jag är!!!

Jag tänker ännu inte gå ut officiellt med min glädje, men ni som läser bloggen har ju givetvis förtur på goda nyheter. Jag skall dit på onsdag och prata så efter det vet jag med säkerhet om jobbet faktiskt är mitt. Fram tills dess så hoppar och dansar jag lite i smyg här hemma. Vilken otrolig lättnad det är att saker och ting kanske håller på att ordna upp sig.


Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu