Har tänkt på den här bloggen med jämna mellanrum, men aldrig kommit mig för att starta upp den igen. Nu har det i alla fall just gått 4 år och jag är på sätt och vis tillbaka på ruta ett även om nästan ingenting är detsamma.
Jag har ännu en gång gett mig på en fight mot cigaretterna och är nu på dag 8 (bara en timme kvar till dag 9) och den här gången testar jag hjälp och stöd av rökavvänjningen på ÅHS. Jag besöker en sköterska där ungefär en gång i veckan och skall fortsätta med det så länge vi gemensamt tycker att det behövs. Nu har jag äntligen den vidriga första veckan bakom mig och börjar klara av att uttrycka mig utan att bryta ihop och gråta eller vilja slita strupen av den som råkar komma i min väg.
Som det är nu använder jag nikotinplåster och sugtabletter och byter av med tuggummi mellan varven. Jag har valt att röka vid 4 tillfällen men tänker inte låta mig nedslås av det. Jag har ju trots allt rökt ungefär 160 cigaretter mindre än jag normalt skulle ha gjort under dessa dagar… De 4 cigaretterna var för övrigt helt fantastiska så jag har en bit kvar att jobba med mig själv, men det visste jag ju från tidigare.
Jag ska gå tillbaka lite i tiden och i korthet dra vad som hänt i mitt liv sedan jag skrev senast. Då skulle jag ju börja på mitt nya jobb som butiksansvarig för Colorama och var riktigt taggad. Jobbet var fantastiskt! Jag trivdes från första stund och lärde mig så otroligt mycket. Colorama är en underbar kedja att jobba med och jag fick en del nya vänner för livet under mina år med dem. Jag gick bland annat en ledarskapskurs i Sverige som var väldigt givande. Tyvärr drogs företaget jag var anställd hos med en del skulder då jag kom och jag hade inte kunskapen och kapaciteten att vända det. I årsskiftet 2015-16 såldes lagret till Byggvaruhuset som också ansökte och godkändes i Colorama-kedjan. Jag och min kollega fick erbjudandet att flytta med till Byggis men för min del med mycket sämre arbetsvillkor, sämre lön och utan chefsposition och ansvar. Eftersom jag egentligen inte hade några alternativ valde jag att haka på. Mina farhågor var att det skulle bli svårt för mig och så blev det. Från att ha ansvarat inför Colorama-kedjan under flera år fick jag plötsligt inte ens förtroendet att beställa en tapetrulle direkt från leverantören, för det jobbet skulle skötas av inköpscheferna. Jag hade verkligen, verkligen velat se en annan lösning och ett annat slut på min Colorama-tid, men efter ungefär 6 månader av vantrivsel och besvikelse dök det upp ett alternativ som jag genast hakade på.
Nu är vi framme i maj 2016. Efter det här började en helt vansinnig tid. Inom 30 dagar hade jag sökt ett nytt jobb, fått det jobbet, suttit med min mamma tills hon drog sitt sista andetag, sagt upp mig från Byggis, ordnat en begravning i Tammerfors, börjat på det nya jobbet och urnsatt min mammas aska. Det hände säkert en del annat också under den tiden, men det minns jag inte så mycket av.
Sedan ett år och 3 månader jobbar jag alltså nu på SOS Bilservice. Vi sköter märkesservicen för Honda, Mercedes, Citroën och BMW. Min huvudsyssla är reservdelsförsäljning och garantihantering. Det är ju långt från inredningsbranschen, men jag har ju en del kunskaper kvar någonstans i bakhuvudet sedan min tid som bildelsförsäljare på Dax. Gänget jag jobbar med är toppen, det är en liten, lugn arbetsplats med nära till cheferna och en passlig arbetsbelastning. Jag trivs riktigt bra även om det här jobbet, som alla andra, har sina nackdelar. I det här fallet har jag en del problem med en leverantör där språket ställer till det (vore bra att kunna tala och skriva franska) men det finns så mycket annat som uppväger det bekymret.
Ja, det var väl de senaste åren i korthet. Utöver det kör jag samma bil som tidigare och bor kvar i samma hus som tidigare, med samma sambo. Katterna har reducerats till 3 stycken efter att min älskade Kurtan inte orkade med längre efter nära 19 år med mig. Saknaden är stor och minnena många och kära.
Sådärja. Nu fick jag en timme att gå och jag går in på dag 9. Nu skall min hjärna snart få vila från röksuget i några timmar. Sömnen är en välsignelse när den väl kommer. Jag hoppas att jag kommer igång med bloggandet igen och att det inte dröjer 4 år tills nästa gång. Nu har jag i alla fall sparat lösenordet på datorn…
Nattinatt!