Jaha, dagarna går trots att jag inte fattar hur det går till.
Skulle någon fråga mig hur lång tid som gått sedan 1:a september så skulle jag spontant svara runt två och en halv månad. Men det är visst bara den 20:de… Det har alltså inte ens gått tre veckor sedan mitt beslut att pausa rökningen. Otroligt, men det kanske blir så när varje dygn känns som tre.
Jag kan alltså tipsa er som tycker tiden rusar iväg: Testa att börja röka, rök 32 år och sluta sedan. Tiden stannar!
Jag måste ju erkänna att inget kan jämföras med den hemska, vidriga första veckan. Den var en avgrund utan slut, men jag är ändå, ärligt talat, så innerligt trött på det här rökpausandet och vill bara att den här fåniga farsen ska ta slut snart. Jag vill att allt ska bli som vanligt!!!
Trots det fortsätter jag, inte bara 10 minuter åt gången, nu är jag uppe i kanske två timmar, men funderar för jämnan vad det är jag håller på med, varför utsätter jag mig själv för det här?
-Jag har vid det här laget rökt ungefär två limpor mindre än jag normalt hade gjort, vilket ger mig ett ekonomiskt plus på ca 70€. I can tell you att jag har lagt ner betydligt mer än så på nikotinpreparat.
-Jag har vid det här laget tjänat ungefär 30 timmar i tid som jag inte ägnat åt att röka. Istället har jag lagt den tiden (och betydligt mer än så) på att tänka på cigaretter, drömma om cigaretter och krisa existentiellt rent allmänt. Tid har även ägnats åt nedanstående punkt.
-Jag har belönat mig själv för min ”otroliga” bedrift genom att handla kläder på nätet för 370€, boka en resa till Gran Canaria i vinter för 1500€ och toppa det med en klipp- och färg för ytterligare nästan 150€.
-Jag har trots mitt lidande och kämpande rökt sammanlagt 6 cigg den här månaden. Utslaget på 2 1/2 månad (räknat i min tidsuppfattning) är det inte mycket, men när jag tänker på att det inte ens gått tre veckor (reell tidsuppfattning) så vill jag bara krypa ihop i fosterställning och gråta.
I hate my life!