Jag har ju under de två senaste veckorna ändrat åsikt oftare än …läs valfri person… byter underkläder och gått från att ”ett återfall är en dödssynd” till att ”ett återfall kanske var det bästa som kunde hända”. Likaså ansåg jag för en vecka sen att ”nikotinpreparat var likvärdigt med heroin”, medan jag nu tycker det är ”(valfri)Guds gåva till mänskligheten”. Inkonsekvens är mitt mellannamn i dessa tider, men så länge det håller mig från ciggen så är jag med på tåget.

En god vän valde att inte se återfallen som några ”katastrofer”, det var ju bara att sluta igen nästa dag. Med det menade hon att det är så lätt att bli ”svartvit” i sitt sätt att tänka, ungefär att bara för att man röker EN cigarett så kan man lika gärna röka resten av sitt liv, men det finns ju faktiskt andra alternativ. Men hon blev seriöst deprimerad när hon slutade, och kände på allvar att inget var roligt när hon inte fick röka, och att livet var snudd på meningslöst. Denna känsla gick som tur var över efter ett tag, men jag vet att man ibland skriver ut antidepressiva mediciner till folk som ska sluta röka, för att nikotinet på något sätt engagerar samma receptorer i hjärnan som ”måbra-hormonerna” (minns inte om det var serotonin eller dopamin).

En annan kompis tänkte alltid att hon skulle sluta röka för att sedan om några år kunna börja feströka, för det var ju det bästa enligt henne. Kanske inte en tanke som passar en inbiten rökare, men för henne funkade det så att hon hela tiden sköt upp det där ”sen”. När hon hade hållit ut så här länge kunde hon ju lika gärna hålla ut lite till, och till sist hade hon hållit ut utan att röka i flera år. Och nu vill hon inte ens feströka mer.

Shit vilket långt inlägg det blev. Egentligen kanske jag bara ska vara tyst, men jag vill bara säga att jag tror på dej (skulle kunna lägga in lite Facebook-kommentarer som ”styrkekram” och <3 <3, men du vet vad jag tycker om sådana), så jag säger PEPP PEPP och fortsätter att läsa din blogg!